20/12/10

mina hjältar!

första natten i lägenheten, sov i vardagsrummet
bland alla flyttkartonger.

här hade jag och jonas varit tillsammans 2 månader hehe

snart 2 år sen, lilla emira 1 månad gammal<3>


Hittade bilder på jonas gamla dator, hehe alltid kul o titta tillbaka.
Jag måste tacka Rebecka för den bra boken som jag fick låna! "Handbok för gravida, allt din doktor inte berättar." av Vicki Lovine. den är nog inte så intressant om man inte är gravid, men jag älskar den. Ni i framtiden som kommer bli gravida, läs den!! här kommer ett rätt så långt smakprov:

Välkommen i systerskapet.

Jaså, är du gravid? Kom och sätt dig här bredvid mig i så fall - det finns ingt jag gillar bättre än en kvinna som ska ha en liten. Likadant känner de flesta mödrar jag vet. Havandeskapet är ju förväntans och hoppets och drömmarnas tid ... och rädslans och osäkerhetens och tvivlens (men det där tar vi senare). Folk älskar gravida kvinnor. De vill skydda och uppmuntra dom, och kvinnor som redan fött barn blir överförtjusta över att få uppta ännu en ny medlem i sina led. Så fort en grupp kvinnor samlas uppstår en särskilt frändskap mellan dom som har upplevt barnafödande. De är som krigsveteraner som deltagit i samma strid där de fått något kännemärke som går alla andra förbi: en ultraviolett stämpel, någonting i handslaget. Efter tio minuter på damtoaletten kan människor som aldrig förr sett varandra bli oskiljaktiga vänner genom att återberätta en förlossning med alla dess smaskiga detaljer. När man är gravid, som du är nu, uppbär man provmedlemskap i detta systerskap. Man får vara med om alla initieringsriter, och man stöttas och och vägleds av alla de andra medlemmarna. Och efter den fyrtio veckor (mer eller mindre) långa prövotiden kommer det gyllene ögonblick då man blir fullvärdig medlem, när man har genomgått det sista eldprovet: FÖRLOSSNINGEN. Så länge man lever känner man sedan en gemenskap med alla världens övriga invånare. Man lär sig uppskatta andra människor på ett sätt som endast någon som själv har fött barn kan. Detta kvinnliga ordenssällskap är ett sällskap för inbördes beundran, för bara de andra medlemmarna förstår vad man har fått genomgå för att vinna inträde. Man håller fram sina ärr som krigsveteraner visar sina medaljer: kejsarsnitt, hudbristningar, oförmågan att nysa utan att kissa i byxorna. I det här sällskapet kan vi mödrar för en gångs skull andas ut och låta bli att dra in magen. Det kan väl hända att vi gråter hejdlöst på dagisets luciatåg och det kan väl hända att vi inte orkar vara vakna efter nio, inte ens på helgerna - men inom oss vet vi att det är vi som är de sanna hjältarna här i världen. Jag har fött fyra barn på sex år, två pojkar och två flickor varav inga är tvillingar, och det jag har lärt mig (bortsett från det att man inte ska lita å säkra perioder) är detta: nittio procent av det jag behövde veta för att genomgå graviditeterna fick jag reda på av mina tjejkompisar som redan hade barn. Visst finns det många böcker om havandeskap som man kan läsa. Flitig (och vettskrämd) elev som jag var köpte jag allihop och läste de flesta. (Det kommer säkert du själv att göra också: köpa allt du kan komma över som har med graviditet att göra för att sedan läsa de böcker som inte ter sig förvirrande, skrämmande eller nedslående - alltså nästan inga alls.) Ja, tekniskt sett kan jag numera så mycket om det här med havandeskap att jag förmodligen skulle kunna förlösa en kvinna, med kejsarsnitt om så skulle vara, utan annat än tidningspapper att linda in barnet i på golvet av en skenande taxi. Jag förstår alla konstiga termer som "förvärkar", "placenta praevia" och "psykoprofylax".
Men graviditet är ju så mycket mer än medicinska termer. Det är en känslomässig, fysisk och social upplevelse, och trots sju års efterforskningar har jag inte hittat någon bok som tagit upp dessa aspekter av en graviditet på ett sätt som en erfaren och framförallt uppriktig bästa väninna skulle göra. Jag har aldrig läst någon bok som lyckats fånga essensen av något av mina havandeskap. Samtliga är alltför svala, sansade, sakliga - alldeles för måttfulla för att kunna beskriva det jag upplevde. Enligt min erfarenhet är graviditeten någonting läskigt, häftigt, gråtmilt och rosenrött. Fraser som "tillfälliga obehagskänslor" och "ömma vid beröring" ligger ljusår från hur det är att ta fostervattenprov eller hur brösten känns när man nyss blivit gravid. "Känslig" eller "lynnig" är bleka och menlösa omskrivningar för en gravid kvinnas sinnestillstånd, det kan jag intyga! Jag läste till exempel i någon bok att man under några veckor efter graviditeten skulle ha "flytningar". Kunde de inte ha sagt som det verkligen är, nämnligen att man inte kan gå den dryga metern mellan sjukhussängen och toaletten utan att lämna efter sig ett blodigt spår som får det att se ut som om där hade begåtts ett bestialiskt mord? Nej, sådant glömmer de liksom bort att säga i de traditionella graviditetshandböckerna. Det var mina tjejkompisar som varnade för det, liksom de avrådde från att hjältemodigt tacka nej till de smärtstillande läkemedel som doktorn erbjöd efter förlossningen, för när han sedan låg och sussade hemma i sin mjuka säng skulle min epiduralblockad avta och då skulle jag ligga där i den smala, hårda sjukhussängen utan annan tröst än en futtig Alvedon. Det var också mina tjejkompisar som försäkrade mig om att min man skulle bli en bra pappa fastän han svimmade under ultraljudsundersökningen och inte ville klippa av navelsträngen. Det var tjejkompisarna som sa vilka kläder som gjorde att jag såg ännu tjockare ut om baken och om jag bar mig outhärdligt mensaktigt åt. Det här med att vara gravid fick mig att dratta på ändan allt som oftast, och för det mesta var det mina tjejkompisar som baxade upp mig på fötter igen.
"Men", säger du kanske nu, "jag har ju en jättebra barnmorska som kan tala om allting som är värt att veta om att vänta barn." Och vilken vagn är du tappad bakom, då? Nog för att sjukvårdspersonalen tillhör mina favoriter - jag önskar faktiskt att åtminstone något av mina barn blir medicine studerande en vacker dag - men de frågor som verkligen kändes angelägna gick jag inte till yrkesutbildade med. Ibland var det för att jag var rädd att de skulle tycka det var småsaker jag upptog tiden med, till exempel otaliga frågor om hur tidigt jag skulle be om epiduralblockad, när det fanns kvinnor med riktiga problem på mottagningen. Ibland var det för att jag inte ville avslöja hur okänslig, kanske rent av oattraktiv, jag kände mig. An någon anledningen gjorde det mig inte ett skvatt att någon rörde vid min livmoderhals, medan jag ryggade tillbaka vid tanken på att fråga samma person varför det helt pltösligt en vacker dag växte ett hårstrå på ena bröstvårtan. Ofta var det frågor som saknade medicinsk anknytning, som: "Varför är mammajeans aldrig sydda av riktigt jeanstyg?" och jag var helt skräckslagen för att se lika korkad ut som jag kände mig. För det här med barnafödande är ju faktiskt så naturligt och vanligt att alla kvinnor liksom måste ha en medfödd känsla för hur de ska bära sig åt ... väl? Nej, det är förbluffande så mycket man inte vet! Om jag skulle ha ringt mödravårdscentraalen varende gång jag hade någon fråga om havandeskapet skulle jag ha fått sitta i telefon två tre timmar om dagen varav minst en halvtimme mitt i natten när jag hade varit uppe och kissat för femte gången. (Om det hade varit öppet då.)
Handbok för gravida är den bok jag ständigt letade efter när jag var gravid. Den är en sammanställning av alla de upplevelser, åsikter, bekymmer, klagomål och botemedel som jag och mina tjejkompisar har haft under våra graviditetet. Om någon egentlig medicinsk information har slunkit med i den här boken är det nog mest oavsiktligt, för jag hade inte tänkt klampa in på proffsens område. Men även om du kan befinna dig i ett skede av livet då du förtvivlat längtar efter att någon ska säga vad du ska ta dig till, skulle jag känna mig oerhört lättad om du kollar med barnmorskan eller läkare innan du följer något av mina förslag. Se den här boken som språngbråda för intressanta och givande samtal med din barnmorska. Om det är något som känns för pinsamt att fråga rakt ut kan du ju bara markera stället ifråga i boken och be henne läsa igenom det själv. Du kommer förmodligen inte hålla med om allt som står i boken och vissa stycken kan du strunta i helt. Om du exempelvis tillhör den välsignade kategorin som under hela graviditeten slipper uppleva så mycket som en endaste liten kväljning hoppar du förstås bara över de stycken som handlar om morgonillamående. Fast man ska aldrig ropa hej förrän man har kommit över bäcken - något man kan lite på är att DE HAVANDES GUDAR NÄSTAN ALLTID ÄR RÄTTVISA. Med andra ord: den som slipper må illa om morgnarna kanske istället drabbas av okontrollerbara gaser i magen.
Alla har väl hört talas om kvinnor som genomgår perfekta havandeskap. Man ser dom i finstämda porträtt i damtidningarna: modeller och filmstjärnor med glansigt hår och mammakläder som faktiskt klär dom. Ännu värre är det när de är döttrar till ens mammas bästa väninnor, så att ens mamma tjatar om dom och jämför en med dom ständigt och jämt. Det är sådana som de som går upp de ideala tio till tolv kilona, som bibehåller en frisk och rosig hy, som förbereder sig inför födseln genom att lyssna på meditationskassetter och som spelar tennis ända tills de är öppna sex centimeter under det att de hävdar att de aldrig mått så bra i hela sitt liv. De har dessutom en karl som anser att kvinnan är som allra vackrast när hon är uppsvälld av att vänta hans barn, som faktiskt ställer frågor på föräldrakurserna och som efter förlossningen tar med sig moderkakan hem och gräver ned den under en gammal ek.
Den här boken riktar sig inte till de kvinnorna!
Den är skriven för alla oss andra, för alla oss som gick upp tio kilo redan mellan graviditetstestet vi gjorde hemma i badrummet och första besöket på mödravårdscentralen. Den är skriven för oss som får finnar för första gången sedan vi tog studenten. Den är skriver för oss som fått så hemska hemorrojder att vi har allvarliga tankar på att aldrig mer äta fast föda ifall vi på så sätt för all framtid kan undvika tarmtömning. Den är skriver för oss som har övervägt att kväva vår sovande karl med en kudde för att det lät som om han sa "muuu", när vi klädde oss samma morgon. Den är skriver för oss som inte längre kan se blöjreklam på TV utan att få gråten i halsen.
Med andra ord är den här boken skriver för precis alla gravida kvinnor. Jag tror nämnligen att den kvinna som påstår att hennes havandeskap utan minsta undantag är den underbaraste och mest tillfredsställande tiden i hennes liv antingen ljuger eller är schizofren. Och jag kan slå vad om hur mycket som helst att till och med fotomodeller och filmstjärnor får hemorrojder när de är med barn.