Ibland är saker för svåra för att ta in. För svåra för att förstå. För smärtsamma för att ens kunna känna. Det känns som om man försöker kippa och hålla efter andan samtidigt. Tankeverksamheten blir långsam och trögflytande som en geléklump. Tankarna fungerar inte men är samtidigt bland det klaraste och renaste som jag har tänkt. Huden får ståpäls och blodet börjar koka. Insikten blir tydligare. Men den hjälper inte när kroppen i övrigt försöker överleva. 

Ibland är saker för lyckliga för att ta in. För underbara för att förstå. Så euforiska att kroppen känns som om den ska sprängas i tusen bitar. När lyckan är så påtaglig att du bara skrattar rakt ut när man får höra en sak som kanske egentligen inte är just så rolig. När tanken på något eller någon gör så man ler generat fast man är helt ensam vid det tillfället. När kroppen skriker efter något är t ex bland det häftigaste som finns. Då känns det också som att blodet börjar koka. Svetten som byggs upp av åtrå tränger igenom porerna. Hjärtat som hotar med att tränga igenom bröstkorgen. Andra saker som hotar med att tränga igenom. På ett sätt som gör att hela din kropp briserar av lust. Kyssar så djupa att du aldrig någonsin vill komma upp till ytan för att ta ett andetag. Lycka innefattar så mycket. Så många olika saker. 

Det svåra och det lätta hade aldrig kunnat vara mer olika. Men kroppsligt. Fysiskt. Finns det vissa likheter. Allting går hand i hand. I lyckan finns sorgen. Och i sorgen finns lyckan.