Ångesten kryper sig på. Jag vill lägga mig tätt intill min son som just nu ligger och sover tungt bredvid mig, dra täcket över våra huvuden och stanna där för alltid med honom. Men det går inte. Imorgon ska jag lämna honom hos hans pappa.
Kommer jag någonsin vänja mig vid det helvetet som det innebär? Kommer jag fortsätta att försvinna lite varje gång det händer?
Mina pussar, kramar, närhet, beröring och ord räcker inte till. Allting känns tafatt. Men jag älskar dig, Leon. J A G Ä L S K A R D I G