När Leon var spädbarn så förundrades jag över hur länge jag kunde sitta och titta på honom. Iaktta honom så intensivt att jag inte märkte att tiden gick. Nu är han snart två och ingenting har ändrats. Jag kan fortfarande sitta och titta på honom hur länge som helst. Oavsett om han äter, sover, leker eller sitter i sin egen värld och gör någonting. Han är enligt mig ett underverk och jag kan inte förstå att jag har gjort honom. Att han är jag. En liten version av mig. Jag kan titta lika mycket och länge på honom nu som när han bara var några dagar gammal. Ända skillnaden är att nu märker han det och kan komma med ett blygt leende, putta på mig och säga "maaammaaa...." och inte riktigt vet vad han ska göra med blickarna som jag ger honom. Undrar om han kan se min kärlek till honom när han ser mig i ögonen? Jag har hört att det aldrig försvinner. Det där med att man kan stirra sig blind på sitt barn, oavsett ålder. Undrar om jag sitter likadant när han fyller 25. Lika mycket som jag ska fylla i år. Jag kommer sitta likadant när han fyller 25. Då kommer han kunna fråga mig vad jag stirrar på och jag kommer kunna svara.

Dagarna går alltför fort när jag har Leon här. Jag försöker njuta så mycket jag bara kan. Jag är ledig i helgen och imorn tror jag vi ska träffa Johanna och Pontus. Två av Leons favorit personer här i världen:) På måndag ska jag och mamma till ikea. Förhoppningsvis så kan jag handla rätt mycket till lägenheten, jag har fortfarande en del saker som behövs för att jag ska kunna känna att det är hemtrevligt här.

Min telefon dog för övrigt en alltför tidig död häromdagen. Ihjälklämd i bäddsoffan när jag skulle bädda ut den. Jag har en lånetelefon nu vilket är jäkligt skönt. Jag kan bara ringa och sms:a på den. Inget internet. Jag ska ha den i ca 2 veckor. Jag kan inte ta bilder heller haha. Kameran kan egentligen inte kallas kamera på den. Så t ex inget instagrammande på denna tiden. Kanske jag överlever. Kanske inte.