Idag kommer min son till mig. Att vara tvungen att skiljas från honom jämt och ständigt är bland det vidrigaste en förälder kan gå igenom. Det är så jävla mycket ångest och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Den första dagen känns det inte som om jag kommer överleva känslomässigt. Jag vill lägga mig ner raklång på golvet och stanna där tills han kommer till mig igen. Men det går ju inte. Så jag försöker sysselsätt mig med diverse saker. Lägenheten, vänner, familj (syster har blivit värst utsatt av mig). Folk säger till mig "men nu kan du ju passa på att göra saker som DU vill" det är INTE vad jag vill. Jag valde att skaffa ett barn för att jag vill ha barn. Inte för att varannan vecka kunna göra vad jag vill. Jag vill vara med Leon och ha han nära mig. Alltid. Det är inte såhär det ska vara. Detta är inte vad som är normalt känslomässigt. Man ska inte behöva separeras från sitt liv varannan vecka. Men är det då bättre att leva ihop med personen man inte kan leva ihop med för att alltid få vara med sitt barn? nu i efterhand kan jag tänka "ja, det är det". men jag kommer ihåg ångesten, skriken, bråken, den elektriska luften som alltid hängde över oss. Över Leon. Jag kommer ihåg blicken i hans ögon när detta pågick och det var pågrund av den som jag där och då bestämde mig för att jag aldrig någonsin ska utsätta han för något sånt här igen. Tanken på att lämna bort han varannan vecka för att han ska få vara med sin pappa är hemsk (hemskare i verkligheten), men tanken på att utsätta honom för två föräldrar som bråkar och mår dåligt och inte är där för honom för vi är för upptagna med vår egen smärta, är värre. Han är mitt allt och från sekunden han hamnade på mitt bröst uppe på förlossningen efter timmar av smärta, lovade jag honom där och då ett liv av kärlek, trygghet och värme, så länge jag är i livet. Det var det löftet jag höll den dagen jag klev utanför dörren för att inte komma tillbaka.
Med allt detta sagt, kan ni förstå känslan av att veta att Leon kommer komma hem till mig? Kärleken som infinner sig när jag ser honom och vet att nu är han bara min i flera dagar.
Med allt detta sagt, kan ni förstå den känslomässiga storm som jag tvingas uthärda varje j ä v l a vecka när han tvingas åka ifrån mig och sen komma tillbaka. Vet ni hur psykiskt utmattande det är?
Jag är lycklig nu. Leon är lycklig, det vet jag att han är. Nu är det bara jag som måste börja bygga upp mina tankar och förstå att såhär kommer det vara. Varannan vecka. Men jag vänjer mig väl. Jag måste det.