Idag såg jag verkligheten. Den började först som ett svagt mullrande, en varning på att ett åskoväder var påväg. Tills den tillslut slog ner på mig som en blixt från en himmel som skrek åt mig. Ovädret var i full gång. När jag körde iväg från platsen som väcker så mycket känslor, försökte jag göra det så fort det bara gick. Jag vände mig inte om. Jag tittade inte i backspegeln på det liv som vi hade byggt upp. Och som jag lämnade. Ville inte se det som var så ångestframkallat. Verkligheten fick då in en klockren käftsmäll. Slog mig om och om igen samtidigt som den log hånfullt. Njöt av det som den gjorde mot mig. Verkligheten är mitt eget sinne. Den är min ångest som jag för en stund kände idag. Den bröt ner mig. Tills jag till slut tog några djupa andetag och knäade den. Det hårdaste som jag kunde. För jag har gjort mitt val. Och det valet är jag nöjd med. Jag har gjort rätt. Jag vet det och jag mår bra med det valet. Men ibland, i dom stunderna när jag blir som svagast (idag var det för jag hade lämnat mitt liv på dagis och träffar han inte försen torsdag morgon) träder verkligheten och ångesten in. Den kommer ikapp mig. Jag tillåter den att få sitt lilla utrymme. Jag tillåter den att slå mig så pass mycket som jag tycker att jag förtjänar. Jag står still och tar emot. Tills jag känner att det räcker, tills jag igen får tillbaka lite kraft och vett nog att veta att jag inte bär skulden. Det är då dom djupa andetagen kommer, det är då jag ger igen.
Jag har återhämtat mig nu. Jag mår bättre nu. Jag är lycklig. Jag lovar er att jag är det. Så fort tillvaron har satt sig tillrätta så kommer jag njuta. Leva livet. Jag och min son. Han som får mig att ta en dag i taget, han som får mig att andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar