Idag var en känslosam dag. Lyckan över att se Leon leka med min brors bonusbarn, spänningen i hans ögon med en ny ung människa som han ska lära känna och busa med, att han litar så fullständigt på en människa efter bara 10 minuter som bara ett barn kan göra. För dom har inga fördomar. Leon gör mig stolt gång på gång. Utan att han vet om det själv.

Det var känslosamt för jag trivs så bra i min brors och hans familj sällskap, så jag vill inte att dom ska åka hem. Det känns som om dom hör hemma här. Hos oss. Jag tycker så mycket om Catharina, Emma och Astrid. Fast att jag vet om att dom har det bra där uppe i Vaxholm, så säger jag till mig själv, tyst så att ingen hör, att jag önskar att dom någon dag kommer flytta hit. Så vår familj känns komplett. Så mamma får ha sin äldsta son hos sig. Så att jag, Johanna och Daniel får ha vår storebror hos oss. Så att Leon får ha sin Morbro hos sig. Så jag får lära känna dom här underbara töserna på djupet. Av egoistiska skäl går jag och önskar mig detta. I smyg.

Det var känslosamt idag för när vi alla var hos mamma så ringer det på dörren. Och där står min moster, med en 3 månaders gammal bebis. Den här pojken visste jag inte om att han fanns för 3 veckor sen. Ingen annan heller. Han har ett av världens vackraste namn, Benjamin, och han är min mosters barnbarn. Och det första han ger mig är världens leende. Denna historien är lång och jag kommer inte skriva den här. Men idag träffade vi en bebis som vi aldrig har vetat om. Som är vårt kött och blod. Som är en Dahlén. Jag avgudar honom redan. Och jag har aldrig sett min moster Susanne så stolt. Det finns ingen som jag unnar detta så mycket som henne. Välkommen, Benjamin, till familjen. Jag hoppas att vi kommer få ta del av dig så mycket det bara går.

Den här dagen var känslosam för innan Leon somnade så låg vi bredvid varandra, tittade på varandra, och så tog han sina två små händer om mitt ansikte och förde mitt huvud ner över sitt ansikte och pussade mig mitt på munnen. En lång puss samtidigt som han säger "mmmmm...mamma". Vid sådana tillfällen finns inget annat. Alla ljud stängs ute, allt upphör att existera. Ingenting har någon betydelse. Förutom han och jag.