I förrgår, den 17/11 somnade Anna-Charlotta in. Det är Fredrics, David och Nicolais mamma. David och Nicolai är mina yngre syskon som är 15 och 13 år. Anna-Charlotta var en del av vårt liv från att jag var kanske 7 upp till 15? Det är lång tid. Jag kommer inte förfina någonting, för verkligheten såg ut såhär: varannan helg var vi hos pappa, (inte ens varannan helg för mig) och när vi var hos pappa och anna-charlotta så var det hon som hämtade och lämnade oss, det var hon som tog hand om oss, det var hon som lagade mat med oss, det var hon som tröstade oss när vi var ledsna, det var hon som höll om oss. Så är det. Men det är en annan historia, det jag vill ha sagt är att jag har så många fina minnen med Anna-Charlotta. Alla gånger som vi t ex var ute i skogen och plockade svamp. Alla gånger som hon hittade på saker med oss, tog hand om oss. Jag kommer ihåg hennes leende, hennes skratt, hennes fina hår som jag och Johanna alltid ville kamma och fläta. Hennes spännande berättelser. Hennes famn. Jag kommer så väl ihåg bonus storebrorn som hon gav oss. Fredric.
Allra första gången som vi träffade Fredric så var vi i björketorp. Jag tror att både jag och Johanna blev lite småförälskade hehe. Den natten så sov vi 3 på ovanvåningen. Våra sängar stod på rad under ett fönster, Fredric sov i den mittersta sängen som stod rakt under fönstret. Pappa hade (som han alltid gjorde) berättat en historia innan vi skulle somna. Efteråt låg vi och pratade när fönstret helt plötsligt öppnas och pappa sticker in huvudet och bara skriker haha. Vi blev så jävla rädda. Det är mitt allra första minne av honom. Jag kommer ihåg när vi bestämde oss för att tälta och sova en natt på myrön som låg i värsjö. Vi tog en båt (hur kunde pappa och anna-charlotta tillåta oss detta?? haha) där vi la all vår packning och det som skulle kunna behövas. Och så började vi gå. Värsjön är en rätt långgrund sjö så vi var väldigt säkra på att vi skulle kunna gå hela vägen över och bottna. ... Vi puttade och drog båten med oss, varför vi inte satt i den vet jag faktiskt inte? och halvvägs över hade jag redan börjat drunka lite grann. På med flytvästar. Vi kom över på andra sidan. 500 meter senare (jag har ingen aning om hur långt det är ut till ön men jag kan tänka mig att det är ngt sånt). Det var just då bland dom mest spännande sakerna som jag har varit med om. Jag kommer ihåg när jag och fredric skrapade väck det gråa "krutet" från tomtebloss och la i en hög som vi sen tände på i förhoppnig om en stor explosion. Det hände i princip ingenting. Jag har många fina minnen.
Sen kom David. Oj, vad spännande det var med en liten bebis. Jag och Johanna höll, rapade och gullade. När han blev äldre och äldre så gjorde vi alltmer saker med honom. Vi bytade hans blöja, vi gav honom välling i vår famn medans vi tittade på barnprogram. Vi matade. Vi dansade, skrattade och vi grät. Jag har alltid tyckt att David är en lugn och trygg människa. Det är som om du har haft dina principer och hållt dig till dom, från en ung ålder. För varje gång som vi kom dit hade David blivit lite större. Och större. Och större.. När jag ser David idag så blir jag alltid lika chockad. Han är vuxen. Snart längre än mig. Men allt jag kan se är den lille pojken. Som hoppade studsgunga så mycket så jag trodde att han för alltid skulle ta sig fram på det viset. Till utseendet är han en kopia av vår pappa. Så väldigt lik. David är stark, känslosam och ödmjuk. Fina egenskaper på en fin människa. Jag vill aldrig att han ska må dåligt på något sätt. Men nu har detta hänt. David, din mamma älskar dig jättemycket. Hon vill inget annat än att ni ska ha det bra. Även om hon inte är med i fysisk form längre så är hon här och kommer alltid att vara. Tänk på allt ni har gått igenom. Minns henne och era minnen ni har, både dom positiva och negativa. Känn efter vilka känslor som kommer och acceptera dom och förstå att era känslor är okej och det är bra för er att känna dom. Ta en dag i taget och ta stöd från oss som finns omkring er. För vi finns här alla för er.
Nicolai. Redan när du föddes så var du som en liten fågelunge. Ömtålig, skör och bland det sötaste jag har sett. Även dig tog vi hand om, vårdade och älskade. Du hade alltid nära till skratt när du var liten och du sken upp så fort man mötte din blick. Jag kommer ihåg när du kan ha varit två år och ni var och hälsade på hos oss i hässleholm och du sprang runt i soffan, studsade och skrattade högt och i nästa stund var du försvunnen och var på Johannas rum och inspekterade gitarren. Du var också väldigt försiktig. Blyg inför nya möten med nya människor, tog din tid innan du litade på någon. Du är väldigt lik mig där. Till skillnad från David som är lik pappa så är du så kolossalt lik din mamma. Och din storebror Fredric. Och vet du vad? du är lik mig. I profil är vi väldigt lika och har alltd varit. Men fast att du och jag är lika så ser jag ingenting av pappa i dig. Jag blir lika chockad av att se dig idag som att se David. Att ni har blivit så stora. Jag säger likadant till dig. Att din mamma älskar dig jättemycket, att hon vill att ni ska ha det bra. Hon finns med dig i allt du kommer att ta dig för och hon kommer att stå bakom dig i vilka beslut som du än kommer att ta i livet. När saknaden blir som störst så minns henne. Och minns sakerna som ni har gjort. Och kom ihåg att hon finns med er. Som jag skrev innan, minns henne och era minnen ni har, både dom positiva och negativa. Känn efter vilka känslor som kommer och acceptera dom och förstå att era känslor är okej och det är bra för er att känna dom. Ta en dag i taget och ta stöd från oss som finns omkring er. För vi finns här alla för er.
För min egen del: tack, Anna-Charlotta för alla fina minnen med dig. Jag kommer att tänka på dig och minnas tillbaka saker som vi har gjort. Jag tror och hoppas att du har det bra nu och att du har funnit någon form av frid. Sov så gott. Tills vi ses igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar