Vad gör man när allting sätts på sin spets? När du står och tittar ner i en avgrund, balanserades på ingenting alls. Ena foten över avgrunden. Ena foten över verkligheten. Det trygga och det säkra. När du känner att du inte har något annat val än att göra just det där valet. Ska jag kasta mig ut i det jag inte vet någonting om och hur det slutar, eller ska jag dra mig tillbaka? Dra mig tillbaka mot något som jag kanske känner en liten trygghet i men samtidigt kommer hemsöka mig med ständiga tankar på hur det kanske kunde bli. Utveckla sig till. Det är ironiskt att allt detta är något som jag tänker på jämt och ständigt, det upptar mig och gör mig lycklig och samtidigt nervöst ångestladdat.
Jag vill inte sitta om ett tag framöver och fundera på hur saker kanske kunde ha blivit. Det finns ingenting som kan gå förlorat i nuläget och är det inte då man ska försöka?
Jag ska hoppa ner i den där avgrunden och aldrig någonsin ångra det oavsett hur det slutar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar