Besvikelsen när man inser att man somnade tillsammans med Leon när klockan var 20.00 och vaknar nu. 23.00. bara en powernap men tillräckligt länge för att bli jävligt pigg och inte kunna somna om. en småbarnsförälders stora dilemma.. så ligger man då själv här i mörkret med en två års (snart två år) snarkgris bredvid sig. då möts vi igen. jag och mitt huvud. tankarna. jag kan tänka på så många olika saker samtidigt så jag blir förvånad av att tankarna är så pass klara som dom är. det som upptar mina tankar allra mest är Leon. jag tänker på vilka kläder han ska ha imorgon, att jag måste packa ner allt innan jag ska jobba natt som ska med till hans pappa på tisdag, jag tänker på att jag återigen måste skiljas från honom och att det gör så jävla ont att jag knappt kan fungera för det är fan inte normalt att behöva skiljas från sitt barn, jag tänker på hur hans framtid kommer bli, hur kommer hans första skoldag bli om fem år? kommer han vara finklädd eller ska man köra på vanlig enkel klädstil? kommer han vara lika nervös som jag var? kommer han att hitta sin egna Paulina? när kommer han komma til mig för första gången och prata med mig om sitt allra första brustna hjärta? när kommer jag få förklara för honom hur flickor fungerar och att han duger precis som han är och att han kommer att hitta någon en dag som förstår det och kommer älska honom för den han är. ni förstår hur jag menar? massa massa tankar, och dom kretsar till 95% om Leon. sen har vi dom övriga %. då tänker jag på mitt jobb, min familj, mina vänner. just nu upptar tankarna en återkommande sak som jag är så uppriktigt jävla lycklig för. en sak som snart kommer hända men som jag. inte kan skriva något om än. jag är så glad. jag kommer återkomma om detta i sinom tid. jag blev faktiskt lite trött nu. Leons andetag är sövande och jag lockas för mycket av att lägga mig bredvid honom och andas in hans fina doft. min älskade son.