Vi somnar nästan alltid på samma sätt. Han och jag. Han som är jag. Det börjar med en massa snurr och vändningar. Försöker hitta den bekvämaste ställningen. Men sen, precis innan sömnen infinner sig, så slutar det alltid likadant. Han kommer med sin lilla kropp mot mig. Min ligger som alltid allra längst ut på kanten med ryggen utåt. Han vänder sin rygg mot mig och trycker sig mot mig så mycket hans lilla kropp bara förmår. Och jag tar min arm om hans bara, varma överkropp, lägger den om honom och placerar min hand mellan kudden och hans kind. Mina andetag mot hans nacke. Och så somnar vi så. Och ligger sked nästan hela natten. Dom få gånger vi kommer ifrån varandra under natten, lyckas vi alltid hitta tillbaka till varandra. Och det är då, i dom stunderna, som jag inser vad som är meningen med livet. Vad som är så offantligt viktigt för mig för att jag ska kunna överleva. Min son, mitt kött, mitt blod, mina andetag och hjärtslag. Det är du som det viktigaste jag har och någonsin kommer ha.