Klockan är 08.00 och Pippi Långstrump är i full gång hemma i tv:n. Det verkar vara det enda som är riktigt viktigt för Leon just nu. Pippi och Emil. Allt annat är väldigt oväsentligt.
Jag försöker vänja mig vid tanken på detta. Att det sen bara kommer vara jag och Leon. Beslutet vi tog om att jag och jonas ska gå skilda vägar. Hur tar man ett sånt beslut? Hur vet man att ett sånt beslut är rätt? Jag tror inte att man vet det förrän långt efteråt. Det är nog inte heller förrens då som man kan börja må bra igen. För det är svårt. I början kunda jag inte äta. Inte fungera. Ledsen, arg och ångest. Men dagarna går och med tiden blir det lättare, och man vet innerst inne att man har tagit rätt beslut. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker, så måste man kanske inse att just han är inte rätt för mig. tankana gör så ont att man känner fysisk smärta. För Jonas är en av dom tryggaste, lojalaste, finaste människa jag känner. Och jag är så tacksam för allt han har gjort för mig. För vår son. Han är verkligen världens bästa pappa. När Leon tittar på Jonas så ser man i hans ansikte vilken fantastisk pappa Jonas är. Leon avgudar honom. Älskar honom så mycket. Jag inser nu hur bra en pappa-barn relation kan vara. Dom är det perfekta exemplet.
Jag blir ledsen vid tanken på att vara ensam vid alla tillfällen Leon kommer göra något nytt. Lära sig nya saker. Säga nya saker. Att vända mig om och det inte kommer vara någon där som delar det magiska ögonblicket med mig. Att Leon inte kommer få syskon. Det finns mycket negativt med en seperation. Väldigt mycket. Men med tiden kommer det nog kännas lättare. Det måste det göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar