När Leon dricker sin välling på kvällen, liggandes på vårt stora täcke på kuddar (och ikväll tittat på hockey), och man ser att han blir tröttare och tröttare. Insuper alla ljud och bilder runt omkring och låter sömnen omsluta honom. Vid dom tillfällena så tänker jag alltid tillbaka på min egen barndom. Lukten från nytvättade sängkläder när man är trött. Mamma som håller på med något i köket. Det trygga skramlandet. Vetandes att min storasyster är i rummet bredvid. När man lägger sig i ett bad och ligger där tills man ser ut som ett russin och man inte längre kan se sig själv i spegeln pga all ånga. Alla dom där ögonblicken som nästan utgör hela ens barndom. Jag blir lycklig när jag ser Leon ligga så på kvällarna innan läggdags. För jag vet att jag ger honom detsamma som min mamma gav oss när vi var små. Jag ska göra alltt som står i min makt för att Leon ska växa upp i en trygg miljö, omgiven av männsikor som älskar honom och som bara vill hans bästa. Jag önskar att han växer upp till en man som lär sig att visa respekt, vara ödmjuk mot folk och ta in all kritik som han kan tänkas få. Och jag önskar att han ger av sig själv så mycket han bara kan. Att han ger av all sin kärlek han har i varenda liten cell i hans kropp. Att han ger av all sin kärlek som jag och hans pappa har gett honom.
Imorgon fyller jag 24 år. Tydligen. När man får barn så blir man själv så oväsentlig. Därför kommer jag inte fira mig alls. Men när Jonas kom hem ikväll och sa att jag skulle vända mig om och inte titta, och han kommer tillbaka och säger att "du får inte titta under sängen", då blir man samtidigt sjuk av nyfikenhet och glad. Jag har inte tittat under sängen än och det har gått 2 timmar. Jag tror jag kan klara det tills imorgon.

 

En allvarlig Josefin för 22 år sen.