Kristian Gidlund är en person som förtjänar hundra blogginlägg själv. Jag började följa Kristians blogg för fyra veckor sen, jag hittade den via en bekant. På dom fyra veckorna har jag blivit lite beroende av Kristian. Av hans blogg. Av hans ord. Hans ärlighet och djup. Han är en 29 årig kille, trummis i bandet sugarplum fairy, och drabbades i mars 2011 av cancer. Han kämpade och vann över den. Nu har han återigen blivit sjuk. Och fått beskedet att denna gången kommr han inte att klara sig. Den eftermiddagen som jag återigen klickade mig in på hans blogg, gjorde jag det med andan i halsen. När jag sen läste det ofattbara så brast det. Jag känner inte Kristian, jag har aldrig lyssnat på deras musik och jag vet ingenting om honom personligen. Men jag brast. Jag blev så fruktansvärt uppriktigt ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag smällde igen datorn, gick iväg och kände en hopplöshet. Frustration. Helvets jävla cancerfan. Hur kan en männsika som man inte känner ha sån inverkan på en? Hur kan det göra så ont i mig attt han inte kommer klara sig fast han inte är en vän eller familjemedlem? Jag vet inte. Men hans sätt att skriva är så vackert och så poetiskt. Framförallt är det verkligt och ärligt. Ibland väldigt humoristskt tills det i andra stunden blir så tragiskt att jag vill slänga datorn väggen.
Jag vill att du ska veta, Kristian att det finns så många som stöttar och finns där för dig, även om du inte känner dom. Jag säger ett stort tack från djupet av mitt hjärta av allt du delar med dig av. Av din uppriktighet. Vilka prognoser du än har fått av läkaren så kommer jag ändå hoppas på ett mirakel. Jag kommer stötta dig i mina tankar och finnas där för dig hela vägen och följa din blogg oavsett om det blir dagar, veckor, månader eller år.
Snälla, gå in på Kristians blogg, gå till första inlägget i mars 2011 och var med på hans resa. Läs läs läs, skriv och stötta honom. ikroppenmin.blogspot.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar