Då sitter jag här. Med öm hals, ömmande muskler och te. Jag har precis kommit hem efter att ha jobbat natt och Leon är på dagis. Mamma är i just detta ögonblicket i färd med att dammsuga. Och städa, och packa. Hon är som en duracellkanin min mamma. På speed. Hon är oförmögen till att sitta still. Hon kan inte heller vara tyst. Vet ni om att hon pratar med mig hela tiden medans jag skriver detta och hon märket inte ens att jag inte svarar henne? Nu sa jag "mmm" och det nöjde hon sig med och påbörjade en ny mening, gör en paus och säger "där ligger en legogubbe". Hon är snabb i vändningarna, min kära mor. Jag älskar henne innerligt.

Så hur känns allt nu då? Det känns bra. Mitt i allt flyttstök, tusen grejer som måste inhandlas och bara en soffa och ett bord (plus Leons helt färdiga rum) så mår jag bra. Jag saknar Jonas. Ibland saknar jag han så det gör ont. Att ha varit med varandra dagligen i 4 år och sen från en dag till en annan så ses vi aldrig. Det är jobbigt. Men det kommer också bli bättre. Jag mår bra för jag mår bättre än vad jag gjort på länge och jag känner verkligen att rätt beslut är taget. Jag värdesätter all tid jag fick med Jonas. Han betyder mycket för mig. Även om det inte är meningen att vi ska vara tillsammans. Det är svårt att förklara. Men så är det.

Nu ska jag äta mums mums och lägga mig på soffan och vila. Äta flera mumsmums tom. En positiv sak i vardagen är att jag får på mig alla jeans som jag använde innan jag väntade Leon. Jag är nere på 72 kg. 2 kg från vad jag vägde innan jag blev gravid. Jag har alltid sagt att 70 kg är målvikten. 65 är bonusvikt, det vill jag helst väga. När jag träffade Jonas var jag nere på 57. Det var med fint. Men jag nöjer mig fint med 70 sålänge. Sen får resten trilla av mig när det vill. Fast snart vankas det jultider. Så i januari väger jag väl 85. Det kanske blir jag som man får stoppa ett äpple i munnen, griljera och lägga på julbordet.