Sitter hos mamma ikväll och skriver. Jag och Leon sover här inatt och han sover redan skönt i sin nya säng. Det är bara andra gången som han sover i den, och den första gången gick ju inte så bra, så vi får se hur det går inatt. Vi håller tummarna att han sover där hela natten utan att vakna och vilja sova hos mig. Hur mysigt det än är att sova med honom så är det allra lättast att han sover själv i sin säng.

Så..nu har jag i princip flyttat hit. Mamma är i full gång med att flytta själv så här är sakerna lite huller om buller, men det funkar. Vi 3 trängs på 60 kvm 2:a, men det är mysigt. Nästa vecka får jag alla beställda möbler så det ska bli skönt att börja fixa här på allvar då. Jag och Jonas har från och med idag börjat att "dela upp" Leon lite. Usch, vad hemskt det lät. Det är bättre än vad det låter. Vi har inte lagt upp något speciellt schema pga av hur vi jobbar, men Leon kommer vara hos mig 2-3 dagar och sen hos Jonas 2-3 dagar. Och så kommer vi hålla på fram tills han är 3 år då det blir varannan vecka. Vi gör allt vi bara kan för att han ska vänja sig och vi har förberett mycket för att allt ska bli så bra som möjligt för honom. Sålänge vi föregår med gott exempel och är glada och sköter det bra, så kommer Leon må bra. Men faaaaan vad svårt det ska bli att inte alltid ha honom hos sig. Jag vill alltid att han ska vara hos mig. Jonas är världens bästa pappa! Och han kommer inte få det annat än bra hos honom. Men rent egoistiskt vill jag alltid ha honom hos mig..Ni som har delad vårdnad om era barn, hur fixade ni det i början? Hur vänjer man sig vid att helt plötsligt skiljas från det enda som är viktigt för en? Och hur vänjer man sig vid tanken på att inte vara en hönsmamma och vilja veta vad han gör hela tiden? Eller är det helt enkelt bara att släppa allting när han inte är hos mig och istället vara världens bästa mamma när han är hos mig? Återigen så vet jag att Jonas är världens bästa pappa, men jag är nog världens största hönsmamma...