Lyckan är total när jag kommer till dagis, går innanför dörren och hör min sons röst där inne "mamma!". Jag får hejda mig för att inte springa in och slå väck allt i min väg för att nå fram till honom. Trots att det bara är fem meter från ytterdörren till matbordet på dagis så känns det som om det kommer ta en halvtimme att få av mig skorna tills jag kan ta hans lilla underbara famn i min. Just idag satt han och åt potatisplättar med sylt och med smulor sprutandes ur den lilla munnen säger han "maaamma, heeeej!" och där går jag sönder. När min son skiner upp med sån otrolig lycka med lingonsylt upp till öronen, då, i det magiska ögonblicket, försvinner all ångest, oro och smärta. Och jag känner hopp, lycka och förväntan för framtiden. Om vad som komma skall. Om alla äventyr jag och Leon ska göra. Upptäcka världen. Han och jag. Mor och Son. Josefin och Leon. Tillsammans. Kärleken till honom är större än all kärlek som finns på hela jorden. Kan ni då förstå vidden av hur mycket jag älskar honom? vidden av kärleken jag känner? Nej, det kan ni inte. Inte i er vildaste fantasi, fast jag beskriver det för er. Så stor är kärleken till ens barn. Han är mitt kött och blod och jag lever för honom. Med honom. Tillsammans kommer vårt liv bli spännande och fantastiskt. Nu börjar det. Livet. Nu kör vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar