Denna dikten hittade jag på en av alla underbara kommentarer som Kristian får på sin blogg. Den grep tag och berörde.


Liten sa: "Men när vi dött
och inte finns och så,
älskar du mej då?
kan kärleken bestå?"

Stor höll Liten hårt
och de såg genom sitt fönster,
såg på månens sken
och tusen stjärnors mönster.

"Liten, se på alla stjärnor
som gnistrar min vän.
Och minns att några dog
för mycket längesen."
"Där gnistrar de i natten,
de som en gång var.
Kärlek är som stjärnor,
den finns alltid kvar."