Konsten att krossa ett hjärta

Vad gör man när allting sätts på sin spets? När man hör men inte lyssnar. Ser men verkligen inte tittar. Får råd och tröst men inte tar in. När varje andetag smärtar och du vet att om det här vill sig riktigt jävla illa, så kommer allt förändras. För alltid.

Skrivande är terapi. Det märks. När man tvingas pränta ner text om något som är så tungt, något som gör att varje andetag smärtar, är det fruktansvärt jobbigt. Man vill inte se. Ta in. Men det hjälper. Och just nu är det det enda som gäller. Göra saker som hjälper. För att hålla ut, ta sig igenom. 

Efter alla tankar på just honom. Hur saker ska gå. Hur jag ska göra för att hålla fast, så börjar jag komma till en punkt där jag är irriterad. Börjar komma skriver jag, för jag är inte alls där än. Inte färdig. Inte sörjt färdigt. Försöker fortfarande hålla fast. MEN..nu till två av dom viktigaste sakerna, som är viktigare än någonting annat. 

Leon. Och redan där brister jag. Min son. Det vackraste i världen, han som jag lever och andas för. Jag måste tänka på han. Hela tiden, och får aldrig någonsin tappa fokus, oavsett hur nere i skiten jag är. Och det gör jag aldrig heller, tappar fokus. För för honom finns så mycket känslor att det aldrig någonsin går att tappa fokus. Han ska må bra. Vara lycklig. Och när dom gångerna kommer då han har tankar, funderingar, undrar och är ledsen, då är det jag som ska finnas där för honom. Trösta, ge svar, vara stark. Inte tvärtom. 

Jag själv. För att Leon ska må bra så måste jag må bra. Och det gör jag inte nu. Hur stark jag än försöker visa mig för honom, alla leenden, alla kramar och kärlek, så känner han. Han har blivit till i mig. Växt. Blivit gjord sida vid sida av mina glädjerus. Mina hjärtslag. Min nedstämdhet. Min puls. Han märker och känner. Och det smärtar. Det är så svårt att inte låta saker handla om honom. Men nu ska jag göra ett försök. 
Jag måste må bra. Ja, man måste gå igenom tuffa saker, tillåta sig vara ledsen, känna som om man inte kommer överleva, för då vet man att det har varit på riktigt. Alla känslor för den andra människan. Bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha fått älska alls. Fast så känns det ju inte nu. Nu känns det "varför skulle jag gå in i detta? jag vet ju hur det känns att förlora någon." Men sen måste man fan försöka. Försöka så mycket man bara kan. Att börja må bättre. Jag börjar känna irritationen kicka in. Irritationen på att inte mer känslor visas eller respekteras efter 2 år. Irritationen över att jag känner mig som en för gammal tröja som behöver slängas bort. Jag är värd mycket. Så jävla mycket. Jag är lojal, jag visar kärlek, passion. Finns alltid där för den jag älskar. Som en person sa till mig förra veckan "han vet inte vad det är han kastar bort. En tjej med oändlig, ärlig kärlek. Genuin kärlek." Jag är förkrossad över vad jag håller på att förlora. Vill inte förlora den kärlek som jag faktiskt vet finns. Men vad gör man när den andra tvekar? Inte mår bra? Finns där för personen tills ett beslut är gjort? Eller lämnar allt nu? 

Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha fått älska alls. 

Jag älskar dig

Imorgon åker Leon och det känns återigen som om hela min värld ska falla samman.

zefyr, maxim, korona, kent och ostara

Blomsterlandet.se är numera min favorithemsida.Och favoritaffär. Paprikor och körsbärstomater står nyplanterade på balkongen. Det kommer inom kort även stå blåbär, jordgubbar, smultron och basilika där. Jag önskar att min balkong var större..eller att jag hade två. Då hade den ena fått vara planteringsställe och den andra sittställe. Leon tyckte med det var roligt att springa rundor i affären, göra mig nervös att han skulle välta ner någonting, titta på truckarna och leka med legot. Vi ska nog börja hänga mer i blomaffären..

Time To Run?

Mina trötta ögon stirrar på tv:n medans min kropp ligger halvslängd i soffan med huvudet i en konstig position på soffkudden. Tankar far genom huvudet och det känns som om jag för tillfället står väldigt stilla. Saker blir verkligen inte som man har tänkt, säger hon med sorg i rösten. Saker blir verkligen inte som man har tänkt, säger hon med glädje i rösten. Man vinner och förlorar. Ger och tar. Varför händer vissa saker och varför händer vissa saker inte?
Jag hoppas att denna natten blir någorlunda tyst. Att luften inte genomsprängs av fruktansvärd house musik och förpubertalskrik på en balkong.
Imorgon och på tisdag ska jag försöka ha sovmorgon. Försöka utav bara helvete.
Och när ska egentligen Per Morberg förstå att han älskar mig?

Karl vs Montez

Fördriver kvällen med älsklingarna i workaholics. Lovin it lovin it