aaahhh Jonas har spytt och varit riktigt kass hela natten, han har även spytt ngn gång nu på dagen. Jag tycker verkligen synd om honom, men jag vill verkligen inte bli sjuk...jag var magsjuk samma dag som vi flyttade till huset, jag var svag och åt nästan inget på en vecka. Fast egentligen är det inte mig jag oroar mig över, jag kan ta hur många magsjukor som helst, men jag tycker så synd om Leon. Han blir så ledsen och svag och kräker i nästan 2 dygn..han gjorde det sist iaf. Men vi hoppas verkligen att detta var något som han fick bara så där och som inte smittar. Jonas har aldrig varit magsjuk innan i hela sitt liv och nu sist när jag, leon, johanna, leif och mamma blev sjuka så blev jonas INTE det. Fast han var mitt uppe i mitt kräkande och vi höll i Leon som spydde och var så nära man bara kan komma. Hur kan han inte bli sjuk? Och nu helt plötsligt utan att ha träffat någon sjuk så blir han jättedålig..konstigt. Jaaaaja, vi får se om jag och Leon får det. Och får vi det så får mamma det för vi var hos henne hela förmiddagen idag. Oops.

Förresten så var Leons rum hos mamma så fint. Han tyckte det var jätteroligt med alla saker. Jag fick ingen bra bild, men jag kommer ta bilder sen på hela lägenheten när jag har flyttat in. Så jag tar alla bilder och lägger upp då istället.

Jag måste ringa vårdcentralen imorgon. I nästan en vecka så har jag som en liten, liten, liten, svart "skuggprick" i synfältet i vänstra ögat. Pricen är verkligen jätteliten, och jag ser den bara om jag tittar på något vitt. Den flyttar sig med i samband när jag flyttar blicken, och när jag är still med ögat så sjunker den ner en liten bit. Men den försvinner inte, och jag gnuggar och pillar men den är ändå kvar, så då kan det ju inte vara något skräp? Man blir lite orolig..

Kvällar som denna, som aldrig inträffar, då Leon gråter och skriker i sin säng då man lägger honom, då är det jobbigt. Vi är bortskämda med att Leon sen han var åtta månader (då jag gjorde SHN kuren) sover hela natten 12 timmar i sträck och somnar om själv om han mot förmodan skulle vakna. Så när der blir sådana här kvällar så undrar man ju vad som är fel. Denna kvällen tror jag han bara var mammig, ramsan hjälpte inte, utan jag gick in och klappade han till sömns. Det funkade för nu sover han. Min fina pojke.

Idag har jag varit på Tragg & Plagg, väldigt roligt, dock hittade jag inte alls så mycket kläder som jag brukar. Ni kanske inte vet vad tragg & plagg är? Det är en barnklädesauktion som är varje vår och höst i ballingslöv. Man får helt enkelt plocka på sig kläder man hittar och lägga på ett bord på en scen. När dom sen går igenom det här bordet så budar man på det man lagt fram, kanske något annat med som man tycker om, man får ett nummer och håller upp det i luften när man vill lägga ett bud. Det är riktigt roligt och jag hittar alltid mycket fint. Idag blev det 2 par velour mjukisbyxor, en i bamse och en i fem myror... blå och gröna och ett par i brun och turkosa. Ett par mörka jeans hängselbyxor, ett par fodrade helt nya thermobyxor, ett par helt nya skor, en fin pyjamas. Jag gav 225 kr för detta. Rätt bra. Så tycker ni det är roligt med auktioner och fynda barnkläder så gå dit nästa gång det är.


Imorgon ska jag och Leon åka till mamma och titta på hans nya rum, det ska bli riktigt roligt. Jag ska ta kort och visa er.

Nu ska jag göra té och kolla på tv. Ha en bra kväll

ett steg närmare

Haft en härlig dag. I förmiddags körde jag och mamma till ikea och jag handlade allt till Leons nya rum och lite andr småsaker. Jag behöver åka upp ett par gånger till då det är mycket som ska införskaffas, men det är roligt. Mamma säger ju att hon känner ikea som sin egen ficka, så det är ju bra.. Mamma har även sagt att hon ska möblera och säta upp allt jag köpt till Leon i hans rum, så när jag och Leon hälsar på om nåra dagar så ska det bli en överraskning till Leon att få öppna dörren till hans rum. Det ska bli roligt att se hans min. Min mamma, som är en väldigt rastlös själ, sa att hon absolut inte orkar börja på hans rum ikväll och möblera, men när hon ringde för ett tag sen så kunde jag ana vad det gällde. Mycket riktigt skulle hon bara berätta att "nu har jag byggt ihop sängen och bäddat den, jag la äen ut mattan på golvet och satte lampan i fönstret. ååååå så fint det bli!" vad bra, mamma, tack! hon är härlig, min mor.

För en stund sen så åkte Per och Nathalie hem. Dom var här och busade med Leon och bjöd på kladdkaka. Tack, det satt som en smäck.

Tittar just nu på....vad heter det? kock någonting..där kända kockar möter varandra i tävlingar på tv 4. dom håller just nu på att stycka kyckling. Det ser lite makabert ut. Kyckling skinn måste vara något av det äckligaste som finns, det ser väldigt äckligt ut. Jag följer inte programmet egentligen, ag tycker inte det är bra. Jag tycker mycket bättre om Mästerkocken. Det programmet är riktigt bra. Det kan ju också vara för ett Per Morberg är med...skämt åt sido, det programmet är bra för det är amatörkockar som har chans att laga sin mat, att synas, sticka ut och få chans att sälja sig själva. Detta som är på nu är ju redan duktigt kockar som duellerar Jag tycker att det blir lite tråkigt.

Dom senaste dagarna har jag haft lite huvudväk vid tinningarn, bara väldigt lite, men jag som ALDRIG har huvudvärk reagerar ju självklart på det. Det har har gått lite nedför nacken, som jag även har känt behöv av att rulla runt på så det knakar lite, det känns som om huvudvärken och det hänger ihop. Och idag känns det som att det har legat någon nerv i kläm då jag haft lite ont i vänsterarmen på olika ställen under dagen. Det har ilat till och sen gått över. Sen kommit igen efter en stund. sen gått över osv osv. Jaaaajaaa, det går väl över det med.

Tiden går för fort

Här kommer en himla massa bilder på Leon. Jag blev lite nostalgisk när jag kollade igenom lite bilder.

 

 

 Såhär åkte han vagnen när han var 4 månader gammal.

 Jag kan minsann vara lika tuff som pappa

 Lilla fina Neo skulle vara i centrum här, men på något sätt lyckas Leon själa det

 Diggar med Per

 Hur härligt är det inte att få vara i cenrum av sin farbror och kusiner?

 Några minuter efter detta kortet, i köket hos gammelmormor Ingrid, tog Leon sina första steg. 3 stycken. Jag grät av lycka

 Ja, jag handlar såhär, och?

 ....

Ett par veckor sen. Mitt allt

Det känns som om jag försöker insupa allt ja bara kan av nuet. Av huset, värmen, katterna, Jonas, lyckan som Leon visar med hela sin kropp och själ när vi tre är tillsammans allihopa. För visst måste det vara det bästa i hans lilla värld? när båda hans favoritpersoner är med honom. Och det skrattas, leks, omfamnas och pussas. Har ni någon jävla aning om hur ont detta gör? om hur svårt det är? Jag och Jonas är inte ovänner och vi bråkar aldrig, vi är mycket goda vänner och jag ska säga att det hade varit lättare om vi hade varit ovänner och avskytt varandra. Men nu ska man flytta med bara vetenskapen om att det helt enkelt inte funkar längre. Hur sak jag klara av att inte ha Jonas att prata med om saker och ting? Att inte ha hans stöd när det händer något? Jonas som jag har delat mitt innersta med och har berättat saker för som ingen annan människa vet eller skulle få veta. Jag förlorar min bästa vän. Och det är ju detta man strävar efter. Iallafall jag gör det. Jag lever i ett liv som jag alltid har strävat efter. Och nu ska jag lämna det. Jag vet om att jag gör rätt, att det är rätt beslut som jag har tagit, men frustrationen och ilskan över att jag från början ens måste ha tagit ett sånt här beslut gör så ont att ja nästan inte kan hantera det. Varför kunde inte allting bara få vara bra?
Jävla gnällröv, tänker säkert ni, men för all del, varsågoda att vara mig för ett tag. Så jag får vila lite ifrån denna ångestframkallande tillvaro som jag för tillfället lever i.
Vad hade jag gjort utan Leon, som ger mig tusen skratt och solsken varje dag. Som tröstar mig fast han inte ens vet om det. Min riddare i skinande rustning. Min prins.


Dagen trots alla mina tankar varit väldigt bra. Hästveda mötte finja och spelade här i finja så jag och Leon satt oss på cykeln för att heja på pappa. Till Leons stora förtjustning så var Eddie, sasa (farfar), Jöö (göran och A! (alma) där. Och oj vad det lektes. Leon var i sitt esse och han visade stolt upp sin kusin inför damen som stod i kiosken. Hästveda vann förövrigt och gick upp till div 5. Grattis!

Nu ska jag kolla färdigt på spårlöst och säker gråta lite också.

Det har varit en fin dag idag. Leon hade sovmorgon till kl 7.30. Känslan av att vakna innan honom och då veta att jag är utvilad är rätt härlig. Vi låg alla tre i vår säng och mös till kl 8, sen fick jag ligga kvar en halvtimme själv medans killarna fixade frukost. Vilken lyx.
Dagen fortsatte bra, trots att vi åkte in till ett regnigt stan. Mixhuset var vi också på och dom har jättemycket fina inredningssaker. Så där ska jag handla till lägenheten. Som också närmar sig med stormsteg. 1:a november är snart..

Idag har jag och Leon gungat vid lekparken som ligger utanför tomten. Vi gungar det som hette fjärilen på min tid som liten flicka. Han sätter sig mot mig med sina ben på varsin sida om mig. Sen sträcker han sina små armar så långt han kan om min midja, lägger ansiktet mot mitt bröst. Och vi gungar högt högt som följs av höga skratt. Vi gungar också lugnt och sakta och då böjer jag mig så långt bak jag kan så jag har himlen och Leons leende ansikte över mig. Det där leendet som kan smälta dom hårdaste hjärtan och som är så rent, innerligt och uppriktigt. Ett leende som är lite skräckblandat, för han litar ju inte helt på att jag ska hålla i honom. Men den där underbara lilla kroppen kommer jag aldrig släppa.

Nu ska ja duka fram sockerkaka till mig och Jonas. En sockerkaka som bara blev en enda sörja, men den blev god ändå. Låter jag som om jag är 85 år gammal? Det gör inget. Jag tycker om att bete mig som en gammal tant ibland.

Min knubbiga herre<3

Tittar på Bonde söker fru och försöker värma mig. Jag tycker verkligen att bonde söker fru är ett härligt program. Bönder som söker kärleken. Jag tycker också om Ensam mamma söker. Mammor som söker kärleken. Visst finns det fler såna program? Fast jag tittar bara på dom två. Vet ni vilket program som jag hatar mer än något annat? Svenska hollywood fruar. Eller andra såna meningslösa program. Maria Montazami är ju visserligen rolig emellanåt... Men hur härliga är inte bönderna i år? Bengt är ju skitgo! Han är nog min favorit hittintills hehe.

Idag har jag och Leon varit och pratat med hästarna som finns en bit från vårt hus. Han pratade mycket om dom på vägen dit och härmade hästljud och allting. Och när vi kom dit och vi skulle mata dom med gräs så ville han inte alls. "Nejnejnejnejnej!" så Leon sprang och plockade gräs som han stolt gav till mig och sen pekade han på hästen, böjde på huvudet och sa "eeeiiii!". Det betyder att nu ska mamma mata. Så han plockade och jag matade. Vi var ett bra team. Och fölet blev nöjt

Den första november ska jag och mamma åka och titta på handbollslandslaget igen. Sist vi kollade var i kristianstad när dom mötte Norge i scandinavien open. Dom blev bara trea. Men 3 veckor senare blev dom ju 2:a i os. Em-kval mot Ukraina och dom spelar i Lund. Det ska bli riktigt kul. Det är häftigt att titta på handboll på den nivån. Jag tycker i vanliga fall att sport är skittråkigt. Men hanboll är riktigt roligt. Men vi har ju mycket handboll i släkten så det är kanske inte så konstigt.


Nu har jag suttit 20 minuter och bara stirrat så jag har nog inte mer att säga. Vilket tråkigt inlägg.
Ni får 2 tråkiga bilder också. Som grädde på moset.

Mission Lugg

Jag måste göra något åt mitt fula, ojämna, hackiga fruktansvärt tråkiga hår. ... Jag måste klippa lugg.
Återkommer med resultatet.

Vilken smickrande näsbild

Den heroiska katten och mullvaden som spelade död

Jag går runt med en liten bit av uppgivenhet i kroppen. En släng av ångest och en nypa rädsla. Jag vet inte riktigt hur min närmaste framtid ser ut och det är jobbigt. Men man vet väl aldrig hur framtiden ser ut, men oftast så har man en röd tråd att följa. Något man vet att "dessa månaderna framöver ska jag bara vara hemma och ta det lugnt", eller vad som helst. Den röda tråden har jag tappat. För ett tag. Jag hoppas att den kommer tillbaka sen. Knackandes på dörren. Om jag inte är hemma för tillfället så hoppas jag den tar sig in genom brevinkastet. Jag vill ha den röda tråden igen. Känslan av att jag vet var jag är påväg men jag behöver inte veta vad som händer längs vägen. Jag behöver inte veta vad som händer längs vägen. Men målet vill jag ha i klar sikt framför mig.

....

Nu frågade Jonas frågade mig precis vilket djur det nu var som hade bitit mig i läppen när jag var liten. Jag drar historien så ni förstår. När jag var 4-5 år så hittade jag en mullvad liggandes på grusvägen utanför min pappas hus i skogen. Jag som älskade (älskar) djur, speciellt dom som hade päls och såg gulliga ut, tog upp den och jag kommer ihåg att jag la den i en röd spann. Den var helt orörlig och jag trodde den var död. Jag tyckte så synd om mullvaden att jag plockade upp den, förde den mot min mun och pussade den mitt på den avlånga nosen. Ingen bra idé. Grundlurad av tanken på att alla djur som var gulliga med päls var snälla, fick den plötsligt liv och bet mig i överläppen. Hårt. Jag skrek, grät och fäktades till två av våra katter sprang fram och slet mullvaden från min läpp. Heroiskt, eller hur?
Fast läppen blödde så blev det tillslut bra. Men jag har fortfarande ett fint ärr på överläppen. Ärret som påminner mig om den djurälskade, klåfingriga, naiva lilla flicka som jag en gång var. Ärret som påminner mig om att djur är helt enastående.

Nu kom jag helt bort mig i tankarna om det andra jag skrev om. Det gör inget, för nu vaknar Leon.  

När Leon dricker sin välling på kvällen, liggandes på vårt stora täcke på kuddar (och ikväll tittat på hockey), och man ser att han blir tröttare och tröttare. Insuper alla ljud och bilder runt omkring och låter sömnen omsluta honom. Vid dom tillfällena så tänker jag alltid tillbaka på min egen barndom. Lukten från nytvättade sängkläder när man är trött. Mamma som håller på med något i köket. Det trygga skramlandet. Vetandes att min storasyster är i rummet bredvid. När man lägger sig i ett bad och ligger där tills man ser ut som ett russin och man inte längre kan se sig själv i spegeln pga all ånga. Alla dom där ögonblicken som nästan utgör hela ens barndom. Jag blir lycklig när jag ser Leon ligga så på kvällarna innan läggdags. För jag vet att jag ger honom detsamma som min mamma gav oss när vi var små. Jag ska göra alltt som står i min makt för att Leon ska växa upp i en trygg miljö, omgiven av männsikor som älskar honom och som bara vill hans bästa. Jag önskar att han växer upp till en man som lär sig att visa respekt, vara ödmjuk mot folk och ta in all kritik som han kan tänkas få. Och jag önskar att han ger av sig själv så mycket han bara kan. Att han ger av all sin kärlek han har i varenda liten cell i hans kropp. Att han ger av all sin kärlek som jag och hans pappa har gett honom.
Imorgon fyller jag 24 år. Tydligen. När man får barn så blir man själv så oväsentlig. Därför kommer jag inte fira mig alls. Men när Jonas kom hem ikväll och sa att jag skulle vända mig om och inte titta, och han kommer tillbaka och säger att "du får inte titta under sängen", då blir man samtidigt sjuk av nyfikenhet och glad. Jag har inte tittat under sängen än och det har gått 2 timmar. Jag tror jag kan klara det tills imorgon.

 

En allvarlig Josefin för 22 år sen.  



 

 

 

 

 

Maratonmannen

Imorse gjorde Jonas en rätt rolig sak. Jag står i duschen kl 8 på morgonen och jag hör Jonas komma utrusande från sovrummet och springer ut. Han har hört sopbilen och vi har glömt att ställa ut soporna. När jag kommer ut från duschen så står Jonas anfådd i hallen. Då har han hämtat hela sop"kärran" och sprungit ett helt kvarter efter sopbilen med denna kärra. Hahaha. Typiskt Jonas.

Idag firar vi Leons farmor på 62 års dagen. Jag försökte lära honom ja må hon leva men när han skulle sjunga för farmor så blev det bara ett tafatt höftsving. Min fina kille.

Tack familjen Sjöholm/Pramle för en trevlig eftermiddag/kväll. Moa körde slut på Leon med allt bus och alla pussar att han nog ligger i sovkoma nu. Ni är så härliga, och kul att höra om hur förlovningen gick till. Inte visste vi att Pontus hade det i sig hehe. Stort grattis än en gång.

Efter att jag själv hamnat i en almondy mousse tårta koma, sitter jag i soffan med ena ögat på datorn och andra på tv:n och lyssnar på när Jonas städar köket. Tack, du får en guldstjärna av mig!
Nu får ni ursäkta, jag ska ta mig från sittande till liggande läge så jag får plats med sista resterna av almondy tårta. Jag undrar om jag fortfarande betalar för gymkortet varje månad?

 

Dom gör inget annat än att pussas. :) våra fina barn.

Jag kom nyss hem från att ha jobbat natt. Inte jättetrött, då vi sover på jobbet, men jag la mig ändå direkt i sängen när jag kommit innanför dörrarna. Leon är på dagis och ska hämtas om tre timmar.

Idag händer inte så mycket, vi ska vara hemma allihopa och i eftermiddag/kväll kommer Emma, Pontus och Moa. God mat och gott sällskap hela kvällen. Det blir nog att sitta på altanen hela kvällen, vilken vi faktiskt nästan aldrig utnyttjar. Så det är vad som händer.

Får se när det är dags att ta över mammas lägenhet med. Jag ska väl skriva på den i dagarna och flyttar väl innan året är slut skulle jag kunna tänka mig. November kanske. En liten del av mig (dock, väldigt liten) ser framemot det, och kommer tycka det är skönt att få vara själv och förhoppningsvis få lite rätsida på tankarna. Medan en annan del inte alls vill flytta. Känner vemod och ångest. Men det kommer bli bra. Man måste bara vänja sig och anpassa sig till ett nytt liv. Men det är inte lätt alls. Det är väl ensamheten som skrämmer mycket, förutom när jag kommer ha min älskade son hos mig. Jag har alltid varit i en relation och aldrig vait helt själv, bara jag. Så det är väl det som sår ett litet frö av oro. Men jag behöver det. Jag vet att det även kommer vara bra för mig. Sen får tiden utvisa hur framtiden blir.

Detta inlägget blir inte roligare än såhär. Jag hoppas att ni alla får en bra dag.    

Kristian

Kristian Gidlund är en person som förtjänar hundra blogginlägg själv. Jag började följa Kristians blogg för fyra veckor sen, jag hittade den via en bekant. På dom fyra veckorna har jag blivit lite beroende av Kristian. Av hans blogg. Av hans ord. Hans ärlighet och djup. Han är en 29 årig kille, trummis i bandet sugarplum fairy, och drabbades i mars 2011 av cancer. Han kämpade och vann över den. Nu har han återigen blivit sjuk. Och fått beskedet att denna gången kommr han inte att klara sig. Den eftermiddagen som jag återigen klickade mig in på hans blogg, gjorde jag det med andan i halsen. När jag sen läste det ofattbara så brast det. Jag känner inte Kristian, jag har aldrig lyssnat på deras musik och jag vet ingenting om honom personligen. Men jag brast. Jag blev så fruktansvärt uppriktigt ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag smällde igen datorn, gick iväg och kände en hopplöshet. Frustration. Helvets jävla cancerfan. Hur kan en männsika som man inte känner ha sån inverkan på en? Hur kan det göra så ont i mig attt han inte kommer klara sig fast han inte är en vän eller familjemedlem? Jag vet inte. Men hans sätt att skriva är så vackert och så poetiskt. Framförallt är det verkligt och ärligt. Ibland väldigt humoristskt tills det i andra stunden blir så tragiskt att jag vill slänga datorn  väggen.
Jag vill att du ska veta, Kristian att det finns så många som stöttar och finns där för dig, även om du inte känner dom. Jag säger ett stort tack från djupet av mitt hjärta av allt du delar med dig av. Av din uppriktighet. Vilka prognoser du än har fått av läkaren så kommer jag ändå hoppas på ett mirakel. Jag kommer stötta dig i mina tankar och finnas där för dig hela vägen och följa din blogg oavsett om det blir dagar, veckor, månader eller år.

Snälla, gå in på Kristians blogg, gå till första inlägget i mars 2011 och var med på hans resa. Läs läs läs, skriv och stötta honom. ikroppenmin.blogspot.com

Min herre har lärt sig att dricka ur glas. Är det vuxenpoäng fast man inte ens hunnit fylla 2?

Det där som skulle ha blivit så bra

Klockan är 08.00 och Pippi Långstrump är i full gång hemma i tv:n. Det verkar vara det enda som är riktigt viktigt för Leon just nu. Pippi och Emil. Allt annat är väldigt oväsentligt.

Jag försöker vänja mig vid tanken på detta. Att det sen bara kommer vara jag och Leon. Beslutet vi tog om att jag och jonas ska gå skilda vägar. Hur tar man ett sånt beslut? Hur vet man att ett sånt beslut är rätt? Jag tror inte att man vet det förrän långt efteråt. Det är nog inte heller förrens då som man kan börja må bra igen. För det är svårt. I början kunda jag inte äta. Inte fungera. Ledsen, arg och ångest. Men dagarna går och med tiden blir det lättare, och man vet innerst inne att man har tagit rätt beslut. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker, så måste man kanske inse att just han är inte rätt för mig. tankana gör så ont att man känner fysisk smärta. För Jonas är en av dom tryggaste, lojalaste, finaste människa jag känner. Och jag är så tacksam för allt han har gjort för mig. För vår son. Han är verkligen världens bästa pappa. När Leon tittar på Jonas så ser man i hans ansikte vilken fantastisk pappa Jonas är. Leon avgudar honom. Älskar honom så mycket. Jag inser nu hur bra en pappa-barn relation kan vara. Dom är det perfekta exemplet.
Jag blir ledsen vid tanken på att vara ensam vid alla tillfällen Leon kommer göra något nytt. Lära sig nya saker. Säga nya saker. Att vända mig om och det inte kommer vara någon där som delar det magiska ögonblicket med mig. Att Leon inte kommer få syskon. Det finns mycket negativt med en seperation. Väldigt mycket. Men med tiden kommer det nog kännas lättare. Det måste det göra.

Återuppstått

Det känns som om tusen år sen jag gjorde ett blogginlägg. Speciellt på denna bloggen. Jag gjorde ett hopp till en annan blogg där det var väldigt inriktat på graviditet och alla följder utav det. Av någon anledning slutade jag mitt i. Det var kanske inte så givande, vem vet. Nu är jag återigen här. Det känns som tusen år sen men det var senaste i mars 2011.

Och det har hänt mycket ska ni veta. Ut kom han, vår son. Jack Leon Modén Dahlén Koski. Idag 1 1/2 år gammal. Och ljuset, hoppet, tron i mitt liv. Min egen religion. Han är full av liv och kör med alla i sin omgivning så mycket han bara kan. Och visar kärlek som ingen annan.

Hans fina pappa, Jonas, min älskade vän. Vi har valt att gå skilda vägar. Om det kommer jag återkomma i ett annat inlägg. För stort och för viktigt för att bara nämna i förbi farten.

Och nu sa min helt nyinköpta dator, nyinköpt dator som redan har fettfläckar glassfläckar matrester brödsmulor och små fingeravtryck överallt, ifrån. Men den gav mig först tillåtelse att välkomna mig själv tillbaka till bloggen. Förhoppningsvis här för att stanna.