Idag kommer min son till mig. Att vara tvungen att skiljas från honom jämt och ständigt är bland det vidrigaste en förälder kan gå igenom. Det är så jävla mycket ångest och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Den första dagen känns det inte som om jag kommer överleva känslomässigt. Jag vill lägga mig ner raklång på golvet och stanna där tills han kommer till mig igen. Men det går ju inte. Så jag försöker sysselsätt mig med diverse saker. Lägenheten, vänner, familj (syster har blivit värst utsatt av mig). Folk säger till mig "men nu kan du ju passa på att göra saker som DU vill" det är INTE vad jag vill. Jag valde att skaffa ett barn för att jag vill ha barn. Inte för att varannan vecka kunna göra vad jag vill. Jag vill vara med Leon och ha han nära mig. Alltid. Det är inte såhär det ska vara. Detta är inte vad som är normalt känslomässigt. Man ska inte behöva separeras från sitt liv varannan vecka. Men är det då bättre att leva ihop med personen man inte kan leva ihop med för att alltid få vara med sitt barn? nu i efterhand kan jag tänka "ja, det är det". men jag kommer ihåg ångesten, skriken, bråken, den elektriska luften som alltid hängde över oss. Över Leon. Jag kommer ihåg blicken i hans ögon när detta pågick och det var pågrund av den som jag där och då bestämde mig för att jag aldrig någonsin ska utsätta han för något sånt här igen. Tanken på att lämna bort han varannan vecka för att han ska få vara med sin pappa är hemsk (hemskare i verkligheten), men tanken på att utsätta honom för två föräldrar som bråkar och mår dåligt och inte är där för honom för vi är för upptagna med vår egen smärta, är värre. Han är mitt allt och från sekunden han hamnade på mitt bröst uppe på förlossningen efter timmar av smärta, lovade jag honom där och då ett liv av kärlek, trygghet och värme, så länge jag är i livet. Det var det löftet jag höll den dagen jag klev utanför dörren för att inte komma tillbaka.
Med allt detta sagt, kan ni förstå känslan av att veta att Leon kommer komma hem till mig? Kärleken som infinner sig när jag ser honom och vet att nu är han bara min i flera dagar.
Med allt detta sagt, kan ni förstå den känslomässiga storm som jag tvingas uthärda varje j ä v l a vecka när han tvingas åka ifrån mig och sen komma tillbaka. Vet ni hur psykiskt utmattande det är?
Jag är lycklig nu. Leon är lycklig, det vet jag att han är. Nu är det bara jag som måste börja bygga upp mina tankar och förstå att såhär kommer det vara. Varannan vecka. Men jag vänjer mig väl. Jag måste det. 

Polaren Per är kärlekskrank...

Men kärlekens makt är stor som ni vet
först var hon kall men sen var hon het
först sa hon nej, och sen sa hon ja
därefter blev allt som det skulle va

spindlar, höjder, fåglar och thriller

Inifrån toaletten hör jag hur spotify börjar spela Thriller med Michael Jackson. Paniken infinner sig omedelbart och jag rusar ut från badrummet med tandborsten i munnen och tandkräm flygandes omkring överallt. Jag hinner fram till datorn och byta låt innan den där jävla rösten börjar prata. Det finns en sak som jag är fullständigt livrädd för. Där man blir så rädd att det känns som om man ska sluta andas, känslan av att springa det fortaste man kan uppför en trappa och man tror att någon följer efter. Jag kan inte lyssna på rösten som pratar i thriller låten, den hemska gubben som skrattar hånfullt i slutet av låten. Han skrämmer mig från vettet. På riktigt, jag klarar inte av den. Den rösten är bland det värsta jag har hört någonsin. Jag tror den ligger på toppen av mina värsta fobier. Där uppe bland spindlar, höjder och fåglar. Jag ville bara dela med mig av den hemska upplevelsen som jag precis upplevde.

Jag har inte lärt mig än hur jag ska hantera frihetsskänslan. Jag gillar den. Välkomnar den. Men den skrämmer livet ur mig. Jag vet inte hur jag ska hantera vissa situationer samtidigt som jag vill kasta mig in i dom utan att tänka mig för. Bara gå på den råa känslan. För är det inte vid dom tillfällena som vi hittar njutningen? Vad det än handlar om.

Hur farligt är ett vidöppet hjärta? 

Och hans svar var Ja

Nu kan jag då äntligen få skriva att min syster friade till Pontus i söndags! och han sa ja! stort grattis till er båda för att ni har hittat varandra och hittat rätt. och grattis till mig som ska få vara brudtärna haha. massa jävla söta små hjärtan till er älskade syster och bästa svåger!

vilken man Carl-Einar Häckner är. I många olika avseenden. Jag vill se den nya föreställningen med honom. Sist jag såg han var en föreställning för 6-7 år sen. Jag vill bli lika förtrollad och förälskad av hans uppenbarelse som jag blev då.

Välkommen tillbaka, kära lugg. Jag har saknat dig.

ikroppenmin är den enda blogg som jag för tillfället följer. För sen jag började läsa Hans ord, så finns det ingen annan som kan mäta sig med det. Han har lagt ribban för högt och ingen kommer någonsin komma över den igen. Jag längtar tills din bok kommer ut. Trots att jag har läst din blogg från det första ordet du skrev fram tills idag så längtar jag tills jag kan kura ihop mig i soffan, ta dina ord i mina händer och sträckläsa. Vända på bladen, insupa allt du skriver för att sen kunna bläddra bakåt och ta in det en gång till. Vackra, Kristian. Vilken poet du är. O c h s å j ä v l a s n y g g.

Besvikelsen när man inser att man somnade tillsammans med Leon när klockan var 20.00 och vaknar nu. 23.00. bara en powernap men tillräckligt länge för att bli jävligt pigg och inte kunna somna om. en småbarnsförälders stora dilemma.. så ligger man då själv här i mörkret med en två års (snart två år) snarkgris bredvid sig. då möts vi igen. jag och mitt huvud. tankarna. jag kan tänka på så många olika saker samtidigt så jag blir förvånad av att tankarna är så pass klara som dom är. det som upptar mina tankar allra mest är Leon. jag tänker på vilka kläder han ska ha imorgon, att jag måste packa ner allt innan jag ska jobba natt som ska med till hans pappa på tisdag, jag tänker på att jag återigen måste skiljas från honom och att det gör så jävla ont att jag knappt kan fungera för det är fan inte normalt att behöva skiljas från sitt barn, jag tänker på hur hans framtid kommer bli, hur kommer hans första skoldag bli om fem år? kommer han vara finklädd eller ska man köra på vanlig enkel klädstil? kommer han vara lika nervös som jag var? kommer han att hitta sin egna Paulina? när kommer han komma til mig för första gången och prata med mig om sitt allra första brustna hjärta? när kommer jag få förklara för honom hur flickor fungerar och att han duger precis som han är och att han kommer att hitta någon en dag som förstår det och kommer älska honom för den han är. ni förstår hur jag menar? massa massa tankar, och dom kretsar till 95% om Leon. sen har vi dom övriga %. då tänker jag på mitt jobb, min familj, mina vänner. just nu upptar tankarna en återkommande sak som jag är så uppriktigt jävla lycklig för. en sak som snart kommer hända men som jag. inte kan skriva något om än. jag är så glad. jag kommer återkomma om detta i sinom tid. jag blev faktiskt lite trött nu. Leons andetag är sövande och jag lockas för mycket av att lägga mig bredvid honom och andas in hans fina doft. min älskade son.

Vi somnar nästan alltid på samma sätt. Han och jag. Han som är jag. Det börjar med en massa snurr och vändningar. Försöker hitta den bekvämaste ställningen. Men sen, precis innan sömnen infinner sig, så slutar det alltid likadant. Han kommer med sin lilla kropp mot mig. Min ligger som alltid allra längst ut på kanten med ryggen utåt. Han vänder sin rygg mot mig och trycker sig mot mig så mycket hans lilla kropp bara förmår. Och jag tar min arm om hans bara, varma överkropp, lägger den om honom och placerar min hand mellan kudden och hans kind. Mina andetag mot hans nacke. Och så somnar vi så. Och ligger sked nästan hela natten. Dom få gånger vi kommer ifrån varandra under natten, lyckas vi alltid hitta tillbaka till varandra. Och det är då, i dom stunderna, som jag inser vad som är meningen med livet. Vad som är så offantligt viktigt för mig för att jag ska kunna överleva. Min son, mitt kött, mitt blod, mina andetag och hjärtslag. Det är du som det viktigaste jag har och någonsin kommer ha.

På torsdag kommer dom och river ut mitt kök och sätter in ett nytt. Äntligen. På torsdag ska jag äntligen få omfamna Honom, känna hans lukt och pussa han fördärvad. Jag saknar Honom så det gör ont. På torsdag fyller min storasyster 26 år! Och nu mina kära vänner, ska jag träffa Nathalie. Och klämma på hennes mage.

Jag har aldrig varit förtjust i Bruce Springsteen. Men denna låten är ju helt sjuk. Love it.

När man är ung handlar livet om att ha kul. Sen blir man äldre och man lär sig att vara försiktig. Man kan bryta ett ben eller krossa ett hjärta. Man ser efter innan man hoppar, för ibland finns det ingen där som fångar en. I livet finns inget skyddsnät. När slutade det att vara kul och började bli läskigt?

MmmBop

Leon åkte till sin pappa igår och jag gick sönder. Som vanligt. Så jag gick till min syster för att få annat att tänka på än det faktum att han inte var hos mig.
Jag sov till 9.30 idag. Vet ni när det hände senast? Alldeles för längesen. Men vad skönt det var. Så nu ligger jag här. Halvt intrasslad i ett täcke, lyssnar på banana republic och tittar på knight rider på tv haha. Knight rider är för jävla bra. Visst måste jag tycka det när det slutar med att jag kopplar bort allt annat och är fullständigt koncetrerad på tv:n?
Jag tror att Johanna kommer hit idag. Vi ska laga maaaat.
Vi hittade förövrigt en gammal klassiker igår som vi lyssnade flitigt på. Varågoda haha

Igår blev jag tillsagd av en vän att:"Ingenting är fel om det känns rätt." Det hade varit trevligt om det är sant.

1 Januari 2013

Vad gör man när allting sätts på sin spets? När du står och tittar ner i en avgrund, balanserades på ingenting alls. Ena foten över avgrunden. Ena foten över verkligheten. Det trygga och det säkra. När du känner att du inte har något annat val än att göra just det där valet. Ska jag kasta mig ut i det jag inte vet någonting om och hur det slutar, eller ska jag dra mig tillbaka? Dra mig tillbaka mot något som jag kanske känner en liten trygghet i men samtidigt kommer hemsöka mig med ständiga tankar på hur det kanske kunde bli. Utveckla sig till. Det är ironiskt att allt detta är något som jag tänker på jämt och ständigt, det upptar mig och gör mig lycklig och samtidigt nervöst ångestladdat.
Jag vill inte sitta om ett tag framöver och fundera på hur saker kanske kunde ha blivit. Det finns ingenting som kan gå förlorat i nuläget och är det inte då man ska försöka?
Jag ska hoppa ner i den där avgrunden och aldrig någonsin ångra det oavsett hur det slutar.