Heavy Cross

Ibland är saker för svåra för att ta in. För svåra för att förstå. För smärtsamma för att ens kunna känna. Det känns som om man försöker kippa och hålla efter andan samtidigt. Tankeverksamheten blir långsam och trögflytande som en geléklump. Tankarna fungerar inte men är samtidigt bland det klaraste och renaste som jag har tänkt. Huden får ståpäls och blodet börjar koka. Insikten blir tydligare. Men den hjälper inte när kroppen i övrigt försöker överleva. 

Ibland är saker för lyckliga för att ta in. För underbara för att förstå. Så euforiska att kroppen känns som om den ska sprängas i tusen bitar. När lyckan är så påtaglig att du bara skrattar rakt ut när man får höra en sak som kanske egentligen inte är just så rolig. När tanken på något eller någon gör så man ler generat fast man är helt ensam vid det tillfället. När kroppen skriker efter något är t ex bland det häftigaste som finns. Då känns det också som att blodet börjar koka. Svetten som byggs upp av åtrå tränger igenom porerna. Hjärtat som hotar med att tränga igenom bröstkorgen. Andra saker som hotar med att tränga igenom. På ett sätt som gör att hela din kropp briserar av lust. Kyssar så djupa att du aldrig någonsin vill komma upp till ytan för att ta ett andetag. Lycka innefattar så mycket. Så många olika saker. 

Det svåra och det lätta hade aldrig kunnat vara mer olika. Men kroppsligt. Fysiskt. Finns det vissa likheter. Allting går hand i hand. I lyckan finns sorgen. Och i sorgen finns lyckan.

I dom intensivaste stunderna känns detta som en känslomässig rysk roulette.

Imorgon är en ny dag

Jag ser fram emot morgondagen. Jobba till halv 3, handla på stan, handla på kvantum, hem, duscha, välkomna min älskade Paulina, dricka vin och sen hem till Johanna och Pontus. Jag tror det blir en bra dag och fin kväll.

.....


Det där ser precis ut som en dålig jävla facebook satus uppdatering. Jag ber om ursäkt för detta.

Let me learn from where I have been

Motown musik i mina öron. Beröringen som jag fortfarande känner. Försöker insupa och hålla fast vid med varje liten cell i min kropp. Blicken och den nervösa lyckokänslan. En känsla av eufori. Något lätt hänger över mig och jag känner mig glad. Förhoppningsfull. Musiken fyller min kropp och mitt sinne som ingenting annat kan. Jag hade inte varit någonting utan musik. Kan en människa fungera utan musik? Jag tror inte att det är möjligt.

Gårdagen var fin. Tack Johanna för att du är världens bästa storasyster. Idag kommer Johanna, Pontus, David och Nicolai hit. Massa spelande blir det. Det blir en bra söndag innan en ny vecka med jobb och massa kärlek med min stora kärlek. Leon, mamma saknar dig.

 Han gör det igen . Hänför. Får mig att tappa fotfästet om vardagen. Han får en sorglig och tragisk sak att för några minuter bli underbar, rolig och hoppfull. Han får mig att tappa andan. Han får mig att vilja vara den där kvinnan. Han får mig att vilja ha honom. Han är magisk.

Igår firade Leon sin allra första lucia på dagis. Jag grät inte. Jag kunde hålla mig. Men han var så duktig. Tills han inte såg mig mer i folksamlingen och luciasjungandet var tvungen att stoppas i någon minut så jag kunde ta honom. Sen blev han modig igen och gick fram och ställde sig framför hela luciatåget, med ryggen vänd mot en stor publik och började dansa. Han vände sig mot publiken när låten tog slut och började applådera. Han njöt av uppmärksamheten. Min gosse. Min underbara son. Jag har inga ord för hur lycklig och stolt han gör mig.

Idag var jag hos tandläkaren och skulle slipa ner en tand lite och lägga i lite fyllning. Jag fick bedövning. Och en halv minut senare (jag skämtar inte) så sa hon "då var det klart" redan? svarade jag. så nu är jag bedövad i munnen för en halv minuts slipning. Jag dreglar och kan inte dricka utan att det rinner ur munnen lite snyggt. Tur jag är själv.

Jag tittar just nu på musikhjälpen. Det är en av höjdpunkterna på hela året för mig. Te, nerbäddad i soffan och musikhjälpen. Jason är radiopratare just nu. Snygge Jason. Och han har jag böjt mig ner bredvid och blivit fotograferad med.

Hej tomtegubbar

Imorgon ska vår älskade tomte ha lucia uppvisning på dagis. Och jag kommer att gråta. Av lycka och av stolthet. Jag har redan förberett mig för detta. Min stora kille.
Imorgon efter luciafirandet ska Leon hem med Jonas och vara där till på måndag. Jag har fått rå om honom i sex dagar nu. Jag vill aldrig att dom dagarna ska ta slut.

Imorgon kväll ska jag till Johanna och äta kakor som tydligen är väldigt goda och spela xbox. På fredag ska jag och Diana från jobbet våldgästa henne med alkohol. På lördag har jag inga planer och ska bara ta det lugnt. Och på söndag kommer David, Nicolai och Johanna hit och umgås. Mina fina syskon.

Nu ska jag snart kolla på Bonde söker fru. Ja, jag är verkligen så tråkig. 

Hur vet man vad som är rätt saker att säga? Rätt saker att göra, hur man ska bete sig? Jag önskar ibland att vissa mäniskor kom med en manual. Så man hade kunnat läsa på om dom. Plugga så ögonen blöder och hjärnan värker tills man riktigt har förstått hur just den där människan funkar. Hade man kunnat spara onödigt lidande på det? Krossad vänskap och krossat hjärta? Hade man kunnat spara känslor som krävs för att kunna bygga upp en relation som i slutänden ändå inte kommer hålla? Även om den relationen har varat i 10 år. Kan man spara på känslor? Behärska dom, snåla med dom?

Kan man bli så akut trött som jag nu blev? Sa hon, och stängde datorn för att sova. Jag kanske återkommer till detta ämnet som blev så kortlivat.

Mysteriet på Greveholm

Saga: "Vad är det som är kallt och luktar illa?" Benny:"En snöboll av bajs."
För det första, vilket underbart svar. För det andra, Jonas, känns det bekant? haha

Jag har väntat i 17 år på en ny mysteriet på greveholm julkalender. Och jag älskar den nya. Fast den första var oslagbar.

Nu har Leon åkt till sin pappa. Det känns som en bit av mitt hjärta slits ur kroppen varje gång han åker.
Jag har inte sovit någonting inatt och när jag kommer hem så borrar och meckar dom med lägenheten över mig. Det låter som om dom är i lägenheten. Jävla skit. Men jag lyckades somna två timmar.

Jag har drömt mycket på senaste tiden. Jag drömmer alltid mycket, varje natt och ibland återkommande drömmar. Men den senaste tiden är det något tungt som hänger över dom. Ångest, oro, fumlar i mörker efter något som jag inte vet var det är. Jag drömmer om möten med nya människor. Jag drömmer om saker jag planerar när jag är vaken och som i drömmen sen sker. Jag drömmer om sex. Åtrå, svettiga kroppar med bara en lust som två nyförälskade kan känna. Passion som ligger kvar i lakanen när jag vaknar, med fortfarande ett hårt bultande hjärta.
Jag drömmer om strider, krig. Folk som jagar, både mig och andra. Djuriska sidor, som om jag vore besatt. Det är konstigt med drömmar. Jag kan drömma drömmar som jag har drömt när jag var liten. Som jag fortfarande kommer ihåg. Jag drömmer såna drömmar. Och drömmen ser likadan ut, varje gång jag drömmer den. Jag vet vad som ska inträffa när jag drömmer och det är både en skrämmande och härlig känsla. Vad vore livet utan drömmar? Jag vet inte varför jag har börjat drömma dessa tunga drömmarna. Symboliskt för någonting kanske, vem vet.

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med detta inlägget. Jag är ledsen för jag driver världens tråkigaste blogg haha.