Heavy Cross

Ibland är saker för svåra för att ta in. För svåra för att förstå. För smärtsamma för att ens kunna känna. Det känns som om man försöker kippa och hålla efter andan samtidigt. Tankeverksamheten blir långsam och trögflytande som en geléklump. Tankarna fungerar inte men är samtidigt bland det klaraste och renaste som jag har tänkt. Huden får ståpäls och blodet börjar koka. Insikten blir tydligare. Men den hjälper inte när kroppen i övrigt försöker överleva. 

Ibland är saker för lyckliga för att ta in. För underbara för att förstå. Så euforiska att kroppen känns som om den ska sprängas i tusen bitar. När lyckan är så påtaglig att du bara skrattar rakt ut när man får höra en sak som kanske egentligen inte är just så rolig. När tanken på något eller någon gör så man ler generat fast man är helt ensam vid det tillfället. När kroppen skriker efter något är t ex bland det häftigaste som finns. Då känns det också som att blodet börjar koka. Svetten som byggs upp av åtrå tränger igenom porerna. Hjärtat som hotar med att tränga igenom bröstkorgen. Andra saker som hotar med att tränga igenom. På ett sätt som gör att hela din kropp briserar av lust. Kyssar så djupa att du aldrig någonsin vill komma upp till ytan för att ta ett andetag. Lycka innefattar så mycket. Så många olika saker. 

Det svåra och det lätta hade aldrig kunnat vara mer olika. Men kroppsligt. Fysiskt. Finns det vissa likheter. Allting går hand i hand. I lyckan finns sorgen. Och i sorgen finns lyckan.

I dom intensivaste stunderna känns detta som en känslomässig rysk roulette.

Imorgon är en ny dag

Jag ser fram emot morgondagen. Jobba till halv 3, handla på stan, handla på kvantum, hem, duscha, välkomna min älskade Paulina, dricka vin och sen hem till Johanna och Pontus. Jag tror det blir en bra dag och fin kväll.

.....


Det där ser precis ut som en dålig jävla facebook satus uppdatering. Jag ber om ursäkt för detta.

Let me learn from where I have been

Motown musik i mina öron. Beröringen som jag fortfarande känner. Försöker insupa och hålla fast vid med varje liten cell i min kropp. Blicken och den nervösa lyckokänslan. En känsla av eufori. Något lätt hänger över mig och jag känner mig glad. Förhoppningsfull. Musiken fyller min kropp och mitt sinne som ingenting annat kan. Jag hade inte varit någonting utan musik. Kan en människa fungera utan musik? Jag tror inte att det är möjligt.

Gårdagen var fin. Tack Johanna för att du är världens bästa storasyster. Idag kommer Johanna, Pontus, David och Nicolai hit. Massa spelande blir det. Det blir en bra söndag innan en ny vecka med jobb och massa kärlek med min stora kärlek. Leon, mamma saknar dig.

 Han gör det igen . Hänför. Får mig att tappa fotfästet om vardagen. Han får en sorglig och tragisk sak att för några minuter bli underbar, rolig och hoppfull. Han får mig att tappa andan. Han får mig att vilja vara den där kvinnan. Han får mig att vilja ha honom. Han är magisk.

Igår firade Leon sin allra första lucia på dagis. Jag grät inte. Jag kunde hålla mig. Men han var så duktig. Tills han inte såg mig mer i folksamlingen och luciasjungandet var tvungen att stoppas i någon minut så jag kunde ta honom. Sen blev han modig igen och gick fram och ställde sig framför hela luciatåget, med ryggen vänd mot en stor publik och började dansa. Han vände sig mot publiken när låten tog slut och började applådera. Han njöt av uppmärksamheten. Min gosse. Min underbara son. Jag har inga ord för hur lycklig och stolt han gör mig.

Idag var jag hos tandläkaren och skulle slipa ner en tand lite och lägga i lite fyllning. Jag fick bedövning. Och en halv minut senare (jag skämtar inte) så sa hon "då var det klart" redan? svarade jag. så nu är jag bedövad i munnen för en halv minuts slipning. Jag dreglar och kan inte dricka utan att det rinner ur munnen lite snyggt. Tur jag är själv.

Jag tittar just nu på musikhjälpen. Det är en av höjdpunkterna på hela året för mig. Te, nerbäddad i soffan och musikhjälpen. Jason är radiopratare just nu. Snygge Jason. Och han har jag böjt mig ner bredvid och blivit fotograferad med.

Hej tomtegubbar

Imorgon ska vår älskade tomte ha lucia uppvisning på dagis. Och jag kommer att gråta. Av lycka och av stolthet. Jag har redan förberett mig för detta. Min stora kille.
Imorgon efter luciafirandet ska Leon hem med Jonas och vara där till på måndag. Jag har fått rå om honom i sex dagar nu. Jag vill aldrig att dom dagarna ska ta slut.

Imorgon kväll ska jag till Johanna och äta kakor som tydligen är väldigt goda och spela xbox. På fredag ska jag och Diana från jobbet våldgästa henne med alkohol. På lördag har jag inga planer och ska bara ta det lugnt. Och på söndag kommer David, Nicolai och Johanna hit och umgås. Mina fina syskon.

Nu ska jag snart kolla på Bonde söker fru. Ja, jag är verkligen så tråkig. 

Hur vet man vad som är rätt saker att säga? Rätt saker att göra, hur man ska bete sig? Jag önskar ibland att vissa mäniskor kom med en manual. Så man hade kunnat läsa på om dom. Plugga så ögonen blöder och hjärnan värker tills man riktigt har förstått hur just den där människan funkar. Hade man kunnat spara onödigt lidande på det? Krossad vänskap och krossat hjärta? Hade man kunnat spara känslor som krävs för att kunna bygga upp en relation som i slutänden ändå inte kommer hålla? Även om den relationen har varat i 10 år. Kan man spara på känslor? Behärska dom, snåla med dom?

Kan man bli så akut trött som jag nu blev? Sa hon, och stängde datorn för att sova. Jag kanske återkommer till detta ämnet som blev så kortlivat.

Mysteriet på Greveholm

Saga: "Vad är det som är kallt och luktar illa?" Benny:"En snöboll av bajs."
För det första, vilket underbart svar. För det andra, Jonas, känns det bekant? haha

Jag har väntat i 17 år på en ny mysteriet på greveholm julkalender. Och jag älskar den nya. Fast den första var oslagbar.

Nu har Leon åkt till sin pappa. Det känns som en bit av mitt hjärta slits ur kroppen varje gång han åker.
Jag har inte sovit någonting inatt och när jag kommer hem så borrar och meckar dom med lägenheten över mig. Det låter som om dom är i lägenheten. Jävla skit. Men jag lyckades somna två timmar.

Jag har drömt mycket på senaste tiden. Jag drömmer alltid mycket, varje natt och ibland återkommande drömmar. Men den senaste tiden är det något tungt som hänger över dom. Ångest, oro, fumlar i mörker efter något som jag inte vet var det är. Jag drömmer om möten med nya människor. Jag drömmer om saker jag planerar när jag är vaken och som i drömmen sen sker. Jag drömmer om sex. Åtrå, svettiga kroppar med bara en lust som två nyförälskade kan känna. Passion som ligger kvar i lakanen när jag vaknar, med fortfarande ett hårt bultande hjärta.
Jag drömmer om strider, krig. Folk som jagar, både mig och andra. Djuriska sidor, som om jag vore besatt. Det är konstigt med drömmar. Jag kan drömma drömmar som jag har drömt när jag var liten. Som jag fortfarande kommer ihåg. Jag drömmer såna drömmar. Och drömmen ser likadan ut, varje gång jag drömmer den. Jag vet vad som ska inträffa när jag drömmer och det är både en skrämmande och härlig känsla. Vad vore livet utan drömmar? Jag vet inte varför jag har börjat drömma dessa tunga drömmarna. Symboliskt för någonting kanske, vem vet.

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med detta inlägget. Jag är ledsen för jag driver världens tråkigaste blogg haha.

I love you yeah yeah yeah

Jag tittar på Mitt i naturen och undrar om jag egentligen inte är 84 istället för 24. Vid vissa tillfällen känns det så. När jag t ex tittar på mitt i naturen. När jag sätter mig med en kopp te med för mycket socker i med en korsordstidning i högsta hugg, ursinnig vid tanken på att någon skulle störa mig innan jag har hunnit göra färdigt det. När jag gör sockerkaka i en avlång bakform. När jag kommer på mig själv med att säga "På min tid när jag var yngre..." När man blir bjuden på fika och får en slät kopp kaffe och kommer på mig själv att tänka att en slät kopp kaffe är ingen jävla fika utan kakor och vill slänga kaffet i ansiktet på den som är så snäll och bjuder. När jag står i affären med glasögonen på nästippen. Etc etc...Ibland känns det skönt att få bete sig som en gammal tant. Ibland är det skönt att bete sig som en jävla barnunge.

Imorgon bjuder mamma familjen på mat. På lördag ska vi fira Nicolai i Kristianstad som fyller 13 år. På söndag ska jag med jobbet på julbord. Blir en fin helg.

Idag ska jag äntligen hämta mitt fina bord som jag köpt.

Idag ska jag äta, dricka vin och umgås med min storasyster.

Jag saknar Honom

Imorgon ska jag säga Hej då till Anna-Charlotta.

Härliga, underbara dagar med min älskade son. Och än är dom inte över. På måndag när jag har lämnat han hos Jonas så ska jag äntligen köpa julklappar till honom. Som jag har väntat. Jag har han bara till kl 12 på julafton men vi ska fira lilljul tillsammans och med några från familjen. Då ska han få massa paket och god mat. Jag längtar så fruktansvärt mycket.

Och vet ni vad? Jag har köpt ett matbord. Världens snyggaste. Mamma övertalade mig och Leon att följa med till HIF second hand på österås. "Du kanske kommer hitta ett bord, om inte ett vitt så något som du kan måla!" Jaaaajaaa....jag hade gett upp hoppet om ett fint matbord till oss. Men så helt plötsligt så hör jag hur något kallar på mig från ett hörn långt in i lokalen. Och där står det. Bordet som jag ha väntat på. Längtat efter. Okej, jag ska inte överdriva, men det var ett jäkligt schysst bord och exakt så som jag hela tiden har tänkt mig hur jag vill ha det. Ett grädd vitt (lite shabby chich) 4 manna bord, lite rundat vid hörnen, 4 stolar med rundad rygg, skavanker och lite avskavt på sina ställen. Dvs helt jävla perfekt. Tack den som besvarade mina böner och satte det här bordet framför näsan på mig. Pris? 150 spänn. Tackar..
Så, det ska jag hämta på måndag. Men jag ska även dit imorgon med Leon, Johanna och Pontus. Kolla om det finns något mer fint att köpa, för där var verkligen mycket snygga äldre grejer.

Idag var Johanna och Pontus här och fikade. Eller ska jag säga Hanna och Untus som Leon säger. Leon blev överlycklig och skulle visa upp sig. Han blev ännu överlyckligare när Johanna sträckte fram en motorcykel till honom som dom köpt. Pontus hjälpte honom att ta bort den från ställningen den står på och sen var han favorit. Det var bara han som gällde och när jag frågade vilka som han fått den av tittade han lyckligt på honom och sa "untus!" När han sa hej då vid dörren så tittade han förbi johanna och sa bara hej då till pontus. ja, ni fattar. Han har en ny favorit haha.

För att citera Tommy från Pippi Långstrump: för jag är lycklig, för jag är lycklig, ja, jag är lycklig måndag, tisdag onsdag, torsdag, fredag, lördag ja, jag är lycklig hela långa veckan ut. 

Tack för mig.

På fullaste allvar, hur rolig får en serie vara? Nu syftar jag inte på detta klippet, det är faktiskt en av de tråkigare...om ni inte har sett denna serien så kolla på den. Den heter workaholics och jag är kär i Blake. Punkt. Godnatt

Workaholics<3 Troligtvis den bästa serien jag har sett. Någonsin.

Hon har bara gått i förväg

I förrgår, den 17/11 somnade Anna-Charlotta in. Det är Fredrics, David och Nicolais mamma. David och Nicolai är mina yngre syskon som är 15 och 13 år. Anna-Charlotta var en del av vårt liv från att jag var kanske 7 upp till 15? Det är lång tid. Jag kommer inte förfina någonting, för verkligheten såg ut såhär: varannan helg var vi hos pappa, (inte ens varannan helg för mig) och när vi var hos pappa och anna-charlotta så var det hon som hämtade och lämnade oss, det var hon som tog hand om oss, det var hon som lagade mat med oss, det var hon som tröstade oss när vi var ledsna, det var hon som  höll om oss. Så är det. Men det är en annan historia, det jag vill ha sagt är att jag har så många fina minnen med Anna-Charlotta. Alla gånger som vi t ex var ute i skogen och plockade svamp. Alla gånger som hon hittade på saker med oss, tog hand om oss. Jag kommer ihåg hennes leende, hennes skratt, hennes fina hår som jag och Johanna alltid ville kamma och fläta. Hennes spännande berättelser. Hennes famn. Jag kommer så väl ihåg bonus storebrorn som hon gav oss. Fredric.

Allra första gången som vi träffade Fredric så var vi i björketorp. Jag tror att både jag och Johanna blev lite småförälskade hehe. Den natten så sov vi 3 på ovanvåningen. Våra sängar stod på rad under ett fönster, Fredric sov i den mittersta sängen som stod rakt under fönstret. Pappa hade (som han alltid gjorde) berättat en historia innan vi skulle somna. Efteråt låg vi och pratade när fönstret helt plötsligt öppnas och pappa sticker in huvudet och bara skriker haha. Vi blev så jävla rädda. Det är mitt allra första minne av honom. Jag kommer ihåg när vi bestämde oss för att tälta och sova en natt på myrön som låg i värsjö. Vi tog en båt (hur kunde pappa och anna-charlotta tillåta oss detta?? haha) där vi la all vår packning och det som skulle kunna behövas. Och så började vi gå. Värsjön är en rätt långgrund sjö så vi var väldigt säkra på att vi skulle kunna gå hela vägen över och bottna. ... Vi puttade och drog båten med oss, varför vi inte satt i den vet jag faktiskt inte? och halvvägs över hade jag redan börjat drunka lite grann. På med flytvästar. Vi kom över på andra sidan. 500 meter senare (jag har ingen aning om hur långt det är ut till ön men jag kan tänka mig att det är ngt sånt). Det var just då bland dom mest spännande sakerna som jag har varit med om. Jag kommer ihåg när jag och fredric skrapade väck det gråa "krutet" från tomtebloss och la i en hög som vi sen tände på i förhoppnig om en stor explosion. Det hände i princip ingenting. Jag har många fina minnen.

Sen kom David. Oj, vad spännande det var med en liten bebis. Jag och Johanna höll, rapade och gullade. När han blev äldre och äldre så gjorde vi alltmer saker med honom. Vi bytade hans blöja, vi gav honom välling i vår famn medans vi tittade på barnprogram. Vi matade. Vi dansade, skrattade och vi grät. Jag har alltid tyckt att David är en lugn och trygg människa. Det är som om du har haft dina principer och hållt dig till dom, från en ung ålder. För varje gång som vi kom dit hade David blivit lite större. Och större. Och större.. När jag ser David idag så blir jag alltid lika chockad. Han är vuxen. Snart längre än mig. Men allt jag kan se är den lille pojken. Som hoppade studsgunga så mycket så jag trodde att han för alltid skulle ta sig fram på det viset. Till utseendet är han en kopia av vår pappa. Så väldigt lik. David är stark, känslosam och ödmjuk. Fina egenskaper på en fin människa. Jag vill aldrig att han ska må dåligt på något sätt. Men nu har detta hänt. David, din mamma älskar dig jättemycket. Hon vill inget annat än att ni ska ha det bra. Även om hon inte är med i fysisk form längre så är hon här och kommer alltid att vara. Tänk på allt ni har gått igenom. Minns henne och era minnen ni har, både dom positiva och negativa. Känn efter vilka känslor som kommer och acceptera dom och förstå att era känslor är okej och det är bra för er att känna dom. Ta en dag i taget och ta stöd från oss som finns omkring er. För vi finns här alla för er.

Nicolai. Redan när du föddes så var du som en liten fågelunge. Ömtålig, skör och bland det sötaste jag har sett. Även dig tog vi hand om, vårdade och älskade. Du hade alltid nära till skratt när du var liten och du sken upp så fort man mötte din blick. Jag kommer ihåg när du kan ha varit två år och ni var och hälsade på hos oss i hässleholm och du sprang runt i soffan, studsade och skrattade högt och i nästa stund var du försvunnen och var på Johannas rum och inspekterade gitarren. Du var också väldigt försiktig. Blyg inför nya möten med nya människor, tog din tid innan du litade på någon. Du är väldigt lik mig där. Till skillnad från David som är lik pappa så är du så kolossalt lik din mamma. Och din storebror Fredric. Och vet du vad? du är lik mig. I profil är vi väldigt lika och har alltd varit. Men fast att du och jag är lika så ser jag ingenting av pappa i dig. Jag blir lika chockad av att se dig idag som att se David. Att ni har blivit så stora. Jag säger likadant till dig. Att din mamma älskar dig jättemycket, att hon vill att ni ska ha det bra. Hon finns med dig i allt du kommer att ta dig för och hon kommer att stå bakom dig i vilka beslut som du än kommer att ta i livet. När saknaden blir som störst så minns henne. Och minns sakerna som ni har gjort. Och kom ihåg att hon finns med er. Som jag skrev innan, minns henne och era minnen ni har, både dom positiva och negativa. Känn efter vilka känslor som kommer och acceptera dom och förstå att era känslor är okej och det är bra för er att känna dom. Ta en dag i taget och ta stöd från oss som finns omkring er. För vi finns här alla för er.

För min egen del: tack, Anna-Charlotta för alla fina minnen med dig. Jag kommer att tänka på dig och minnas tillbaka saker som vi har gjort. Jag tror och hoppas att du har det bra nu och att du har funnit någon form av frid. Sov så gott. Tills vi ses igen.

Magnus Uggla

Magnus Uggla. Det är hans dag i Så mycket bättre idag. Jag har längtat efter detta. För Magnus Uggla var nog inkörsporten för mig till all annan musik som jag sen började älska. När jag var 9-10 år så hörde jag Magnus för första gången. Och var fast. Nu menar jag inte jag mår illa och alla dom senare låtarna utan nu menar jag Magnus under 70-80 talet. Bobbo Viking, Varning på stan, Han kysste mig, Hallå. Skivorna Bobbo Viking och Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? är genialiska. Jag älskar fortfarande dom skivorna, och hans andra skivor under den eran. Jag och en barndomsvän som jag då hade, Mimmi, tävlade när vi var 11 respektive 9 år vem som hade flest Magnus Uggla skivor. Hon vann. 13-9. Idag har jag kvar alla skivorna plus 4 LP:s med honom. Jag och Mimmi var beroende av honom. Vi tävlade om vem som älskade han mest. Vem av oss som skulle gifta sig med honom (åldersskillnaden på 30 år gjorde oss tydligen ingenting). Vi pratade om Magnus alltid och andades Magnus. Lyssnade på hans skivor så öronen blödde. Och så en dag hände det magiska. Vi skulle få se honom live i Malmö. Han skulle ge en konsert. Detta måste ha varit 97-99 någonting. Vi var i extas och den konserten kommer jag fortfarande ihåg.
Tack Uggla för dina låtar och för att jag har fina barndomsminnen.

Dooh!

"Vi vill bara påminna dig om din tid hos tandläkaren den 16/11 kl 08.10. Detta sms:et går inte att svara på. MVH Folktandvården."

....

Tack Jonas för den infon haha. Det är den 15/11 idag kl 19.40 när jag fick den här informationen. Men jag förlåter dig.

(post som skickades hem till Jonas efter att jag har flyttat men adressändringen inte hunnit träda i kraft, och som han inte har gett mig)

Känner en töntig tomhet av att inte längre ha en ny twilight film att längta efter.
Om den var bra? Ja. Mycket. Fast hade jag gjort filmerna (skrivit böckerna) så hade jag ändrat lite. Efter alla filmer som bygger upp en storslagen exit, något som är förväntansfull och man har så höga förväntningar på, blev vissa saker lite av en antiklimax. När man gick från biosalongen var det med en känsla av upprymdhet men även lite "jaha, var det allt?" men filmen var ändå så jävla bra. Låter det vettigt? Nej.
Förresten är jag kär i Edward Cullen. Är det ett skämt när man är så vacker?

Är på Mumford and Sons humör ikväll. Awake my soul och White blank page.

Tackar min fina Paulina för en fin dag. Du är en stjärna.

Awake my soul

Idag såg jag verkligheten. Den började först som ett svagt mullrande, en varning på att ett åskoväder var påväg. Tills den tillslut slog ner på mig som en blixt från en himmel som skrek åt mig. Ovädret var i full gång. När jag körde iväg från platsen som väcker så mycket känslor, försökte jag göra det så fort det bara gick. Jag vände mig inte om. Jag tittade inte i backspegeln på det liv som vi hade byggt upp. Och som jag lämnade. Ville inte se det som var så ångestframkallat. Verkligheten fick då in en klockren käftsmäll. Slog mig om och om igen samtidigt som den log hånfullt. Njöt av det som den gjorde mot mig. Verkligheten är mitt eget sinne. Den är min ångest som jag för en stund kände idag. Den bröt ner mig. Tills jag till slut tog några djupa andetag och knäade den. Det hårdaste som jag kunde. För jag har gjort mitt val. Och det valet är jag nöjd med. Jag har gjort rätt. Jag vet det och jag mår bra med det valet. Men ibland, i dom stunderna när jag blir som svagast (idag var det för jag hade lämnat mitt liv på dagis och träffar han inte försen torsdag morgon) träder verkligheten och ångesten in. Den kommer ikapp mig. Jag tillåter den att få sitt lilla utrymme. Jag tillåter den att slå mig så pass mycket som jag tycker att jag förtjänar. Jag står still och tar emot. Tills jag känner att det räcker, tills jag igen får tillbaka lite kraft och vett nog att veta att jag inte bär skulden. Det är då dom djupa andetagen kommer, det är då jag ger igen.
Jag har återhämtat mig nu. Jag mår bättre nu. Jag är lycklig. Jag lovar er att jag är det. Så fort tillvaron har satt sig tillrätta så kommer jag njuta. Leva livet. Jag och min son. Han som får mig att ta en dag i taget, han som får mig att andas.

Idag var en känslosam dag. Lyckan över att se Leon leka med min brors bonusbarn, spänningen i hans ögon med en ny ung människa som han ska lära känna och busa med, att han litar så fullständigt på en människa efter bara 10 minuter som bara ett barn kan göra. För dom har inga fördomar. Leon gör mig stolt gång på gång. Utan att han vet om det själv.

Det var känslosamt för jag trivs så bra i min brors och hans familj sällskap, så jag vill inte att dom ska åka hem. Det känns som om dom hör hemma här. Hos oss. Jag tycker så mycket om Catharina, Emma och Astrid. Fast att jag vet om att dom har det bra där uppe i Vaxholm, så säger jag till mig själv, tyst så att ingen hör, att jag önskar att dom någon dag kommer flytta hit. Så vår familj känns komplett. Så mamma får ha sin äldsta son hos sig. Så att jag, Johanna och Daniel får ha vår storebror hos oss. Så att Leon får ha sin Morbro hos sig. Så jag får lära känna dom här underbara töserna på djupet. Av egoistiska skäl går jag och önskar mig detta. I smyg.

Det var känslosamt idag för när vi alla var hos mamma så ringer det på dörren. Och där står min moster, med en 3 månaders gammal bebis. Den här pojken visste jag inte om att han fanns för 3 veckor sen. Ingen annan heller. Han har ett av världens vackraste namn, Benjamin, och han är min mosters barnbarn. Och det första han ger mig är världens leende. Denna historien är lång och jag kommer inte skriva den här. Men idag träffade vi en bebis som vi aldrig har vetat om. Som är vårt kött och blod. Som är en Dahlén. Jag avgudar honom redan. Och jag har aldrig sett min moster Susanne så stolt. Det finns ingen som jag unnar detta så mycket som henne. Välkommen, Benjamin, till familjen. Jag hoppas att vi kommer få ta del av dig så mycket det bara går.

Den här dagen var känslosam för innan Leon somnade så låg vi bredvid varandra, tittade på varandra, och så tog han sina två små händer om mitt ansikte och förde mitt huvud ner över sitt ansikte och pussade mig mitt på munnen. En lång puss samtidigt som han säger "mmmmm...mamma". Vid sådana tillfällen finns inget annat. Alla ljud stängs ute, allt upphör att existera. Ingenting har någon betydelse. Förutom han och jag.

MMM

Idag fikade jag med min mormor som kom till jobbet (mormor och min brukare känner varandra). Hon är fin min mormor. Rolig som få med en humor som är lite rå. Det där rimmet var inte meningen. Jag lovar.
Här är en äldre bild på min mormor när hon var yngre. Jag älskar det här fotot. Jag älskar mormor.

En annan bild på mormor och mamma

 Mamma

Mamma och Morfar<3

Motsägelsefull

Man tänker en sak och agerar ut en annan. Tänker att "såhär, såhär ska jag nu leva och ha mitt liv", medans en tanke ligger där bakom. Gror och ruvar. Väntandes som ett rovdjur som väntar på sitt byte som snart komma skall. Det är en vacker tanke. En fin tanke. Men tankar som jag egentligen inte vill tänka än. Är det egentligen en riktig tanke? En vettig tanke? Nej, antagligen inte. En tanke som aldrig kommer bli verklighet för jag är en sånhär människa. Jag får en tanke som blir större och större, och jag blir mer och mer excalterad, samtidigt som en annan tanke försöker skrika ikapp "det här är vansinne, sluta upp med att leva med huvudet bland molnen. Kom ner från dina höga hästar." Men jag är hopplös. Jag lever ibland för mycket i min fantasivärld, men jag är en människa som vill njuta av livet och göra det som faller mig in i just den stunden. Om det går som jag inte har tänkt mig så blir jag aldrig sur. Jag blir ledsen och besviken och det känns som om livet själv har svikit mig. Sån är jag. Känslosam, temperamentsfull (för temperamentsfull oftast) och naiv. Jo, jag är fan hopplös. Man tänker en sak och agerar ut en annan.

Igår var jag, mamma och moster och tittade på handbollslandslaget när dom mötte Ukraina i Lund. Det var em-kval och dom vann. Det är riktigt roligt att titta på handbollslandslaget, detta var andra gången och jag hoppas att det blir många gånger till.

Antihistamin tabletterna fortsätter att vara bra, jag har inte haft någon klåda alls de senaste 4 dagarna då jag har tagit tabletterna. När jag har tagit dom i 3 veckor så ska jag ringa till vänhem och kolla vad som händer sen. Att dessa tabletterna har hjälpt måste ju bero på att jag har en allergi eller är känslig mot värme/kyla eller vad det nu var. Och jag vill gärna fastställa vad det är som gör att jag får såna här klåda. Jag tror att det är att jag är känslig mot värme och att det har utlösts av stress, som så många sjukdomar gör. Men det är konstigt att jag ALDRIG tidigare har haft dessa besvären, bara de senaste 8 månadera. jajajaaaa...det löser sig.

Jag påbörjade att bygga ihop tv-bänken igår. Varför ska det vara så svårt att bygga ihop en tv-bänk? Eller är det bara jag som helt enkelt inte fattar? Den är nästan färdig. Och den blir skitsnygg. Soffbordet som skulle komma i vitt, kom i svart. Det knäckte mig lite. För här bor vi, i en lgh med en soffan och mammas matbord och tv-bänk, knappt något i köket som att använda till matlagning, och när jag då får hem mina möbler och det inte har blivit rätt....då vill man gärna kasta ut soffbordet från balkongen. Även detta kommer lösa sig, även om jag inte kan säga att jag trivs här just nu. När Leon är hemma hos mig, då trivs jag. Och när människor säger att det kvittar var och hur vi bor bara jag är med dom jag älskar, det stämmer verkligen. Leon är mitt hem. Och sålänge jag är med honom så är jag hemma. Punkt slut. Med eller utan möbler.

Slutligen måste jag påpeka villket jävla skitprogram x-factor är.

Titta på detta och stanna upp

Denna dikten hittade jag på en av alla underbara kommentarer som Kristian får på sin blogg. Den grep tag och berörde.


Liten sa: "Men när vi dött
och inte finns och så,
älskar du mej då?
kan kärleken bestå?"

Stor höll Liten hårt
och de såg genom sitt fönster,
såg på månens sken
och tusen stjärnors mönster.

"Liten, se på alla stjärnor
som gnistrar min vän.
Och minns att några dog
för mycket längesen."
"Där gnistrar de i natten,
de som en gång var.
Kärlek är som stjärnor,
den finns alltid kvar."

Dots...

1. Jag och Leon var i qpoolen idag och badade. Leon tyckte det var kul men jag tycker inte alls det är barnvänligt. Tyrs hov blir det alltid hädanefter.

2. Idag träffade jag min förra brukar som jag jobbade hos i 5 år. Jag blev så glad att få se henne att jag nästan grät när jag gick ur affären.

3. Idag har jag inte haft någon klåda alls på händerna! (inte på något annat ställe heller för den delen) Sing haleluhja! Vilken skön känsla.

4. Jag somnade inte alls igår och vaknade för att titta på Ensam mamma söker. Jag vaknade 4.30! Då stod tv:n på, jag hade alla kläder på mig och hela lägenheten var tänd. Klädde av mig, släckte och la mig igen. Jag var nog trött..Jag sov alltså från 19.30 till 6.30 inatt. Härligt.

Dagens viktigaste punkter. Snart kommer mamma och sover här inatt då jag ska jobba. Leon sover redan skönt i sin säng. Hoppas han drömmer om sin underbara mamma inatt...
Hej

Detta är från när Leon var på Tyrs Hov för allra första gången. Det var Kids 1 års dag. Här smakade han tårta för allra första gången. Reaktionen har jag också kort på men den får ni inte se. Han tyckte det var skitäckligt.

Leon är här och jag är lycklig över det. Min fina älskling. Jag är frisk igen och har ingen värk från döden längre. Däremot har klådan som jag har varje dag på mina händer börjat att gå mig på nerverna. Även nässelutslag börjar jag få på armarna. Det börjar klia och när jag kliar och river då kommer märkena. Vita svullna märken som är röda runt om. Dom försvinner efter ett litet tag men när det kliar håller jag på att bli tokig. Så idag gick jag och Leon till vänhem. Han sov men vaknade när jag gick in i rummet och skrek sig igenom hela undersökningen, så jag och doktorn fick prata med väldigt höga röster. Vi varje tillfälle vi har varit där så har Leon fått ta flera rör blodprov så inte konstigt att han fick den reaktionen. Iaf så kom doktorn fram till att nässelutslagen och klådan antagligen beror på att jag är känslig mot värme/kyla. Så allergitabletter fick jag utskrivet, så dom ska jag börja ta imorn så får vi se om jag märker någon skillnad. Hoppas det.

Jag ska nog ta med Leon till badhuset imorn. Vattenmonstret. Jag tycker egentligen inte om Qpoolen alls. Tyrs hov är perfekt för små barn. Men nu när jag inte har bil så får det bli hässleholm.

Min mage skriker efter mat så jag ska göra gröt. Och sen ska jag lägga mig och sova till Ensam mamma söker börjar. Jag och Leon sov bara mellan 1.30-5.20 inatt. Så nu ska jag ta igen iaf två timmar o somna framför tv:n.

Winter Winds

Detta är vad jag fyller mina nu sjuka dagar med. Jag har inget roligare att komma med för tillfället så ni får nöja er med detta. Jag dränker mig själv och fyller mina lungor med mumford and sons.



Ni vet när man hör en ny låt för första gången eller ett visst band, där låten är så bra att det känns som om man har hamnat i sin egen version av himmelriktet? När hjärtat bultar hårdare, händerna blir svettiga och ett rus far genom hela kroppen? Att spela låten på väldigt hög volym räcker inte, utan det känns som om du vill ta dig in i den där lilla datorn och försöka hitta en väg in till musiken och stanna där för alltid? Well, idag stötte jag på det bandet. Jag har aldrig hört dom tidigare. Men jag är kär. Dom heter Mumford and Sons och detta är låten The Cave. Tillråga på allt så är sångaren magiskt vacker. Tack för mig. Luta er tillbaka och njut.  

 

 

Då sitter jag här. Med öm hals, ömmande muskler och te. Jag har precis kommit hem efter att ha jobbat natt och Leon är på dagis. Mamma är i just detta ögonblicket i färd med att dammsuga. Och städa, och packa. Hon är som en duracellkanin min mamma. På speed. Hon är oförmögen till att sitta still. Hon kan inte heller vara tyst. Vet ni om att hon pratar med mig hela tiden medans jag skriver detta och hon märket inte ens att jag inte svarar henne? Nu sa jag "mmm" och det nöjde hon sig med och påbörjade en ny mening, gör en paus och säger "där ligger en legogubbe". Hon är snabb i vändningarna, min kära mor. Jag älskar henne innerligt.

Så hur känns allt nu då? Det känns bra. Mitt i allt flyttstök, tusen grejer som måste inhandlas och bara en soffa och ett bord (plus Leons helt färdiga rum) så mår jag bra. Jag saknar Jonas. Ibland saknar jag han så det gör ont. Att ha varit med varandra dagligen i 4 år och sen från en dag till en annan så ses vi aldrig. Det är jobbigt. Men det kommer också bli bättre. Jag mår bra för jag mår bättre än vad jag gjort på länge och jag känner verkligen att rätt beslut är taget. Jag värdesätter all tid jag fick med Jonas. Han betyder mycket för mig. Även om det inte är meningen att vi ska vara tillsammans. Det är svårt att förklara. Men så är det.

Nu ska jag äta mums mums och lägga mig på soffan och vila. Äta flera mumsmums tom. En positiv sak i vardagen är att jag får på mig alla jeans som jag använde innan jag väntade Leon. Jag är nere på 72 kg. 2 kg från vad jag vägde innan jag blev gravid. Jag har alltid sagt att 70 kg är målvikten. 65 är bonusvikt, det vill jag helst väga. När jag träffade Jonas var jag nere på 57. Det var med fint. Men jag nöjer mig fint med 70 sålänge. Sen får resten trilla av mig när det vill. Fast snart vankas det jultider. Så i januari väger jag väl 85. Det kanske blir jag som man får stoppa ett äpple i munnen, griljera och lägga på julbordet.

Idag mår jag inte bra. Fysiskt. Jag vaknade imorse med ont i halsen. Jag har känt mig trött och småfebrig hela dagen. Men psyiskt mår jag bra. Leon är här och ska vara till torsdag. Jag ska få rå om honom i så många dagar. Det är helt fantstiskt. Han somnade kl 19. På mig och på mammas ena hund Mina. Det var magiskt. Att höra hans djupa, trygga andetag.

Jag är redan trött och ska väl snart lägga mig. Med vetskapen om att Leon ligger och sover i rummet bredvid. Inget gör mig tryggare.

Såhär mysig är Mina ikväll.

fläsläpp. fatlip, kärt barn har många namn. From Leon with love

Kan ni höra mitt hjärta slå?

Lyckan är total när jag kommer till dagis, går innanför dörren och hör min sons röst där inne "mamma!". Jag får hejda mig för att inte springa in och slå väck allt i min väg för att nå fram till honom. Trots att det bara är fem meter från ytterdörren till matbordet på dagis så känns det som om det kommer ta en halvtimme att få av mig skorna tills jag kan ta hans lilla underbara famn i min. Just idag satt han och åt potatisplättar med sylt och med smulor sprutandes ur den lilla munnen säger han "maaamma, heeeej!" och där går jag sönder. När min son skiner upp med sån otrolig lycka med lingonsylt upp till öronen, då, i det magiska ögonblicket, försvinner all ångest, oro och smärta. Och jag känner hopp, lycka och förväntan för framtiden. Om vad som komma skall. Om alla äventyr jag och Leon ska göra. Upptäcka världen. Han och jag. Mor och Son. Josefin och Leon. Tillsammans. Kärleken till honom är större än all kärlek som finns på hela jorden. Kan ni då förstå vidden av hur mycket jag älskar honom? vidden av kärleken jag känner? Nej, det kan ni inte. Inte i er vildaste fantasi, fast jag beskriver det för er. Så stor är kärleken till ens barn. Han är mitt kött och blod och jag lever för honom. Med honom. Tillsammans kommer vårt liv bli spännande och fantastiskt. Nu börjar det. Livet. Nu kör vi.

Sitter hos mamma ikväll och skriver. Jag och Leon sover här inatt och han sover redan skönt i sin nya säng. Det är bara andra gången som han sover i den, och den första gången gick ju inte så bra, så vi får se hur det går inatt. Vi håller tummarna att han sover där hela natten utan att vakna och vilja sova hos mig. Hur mysigt det än är att sova med honom så är det allra lättast att han sover själv i sin säng.

Så..nu har jag i princip flyttat hit. Mamma är i full gång med att flytta själv så här är sakerna lite huller om buller, men det funkar. Vi 3 trängs på 60 kvm 2:a, men det är mysigt. Nästa vecka får jag alla beställda möbler så det ska bli skönt att börja fixa här på allvar då. Jag och Jonas har från och med idag börjat att "dela upp" Leon lite. Usch, vad hemskt det lät. Det är bättre än vad det låter. Vi har inte lagt upp något speciellt schema pga av hur vi jobbar, men Leon kommer vara hos mig 2-3 dagar och sen hos Jonas 2-3 dagar. Och så kommer vi hålla på fram tills han är 3 år då det blir varannan vecka. Vi gör allt vi bara kan för att han ska vänja sig och vi har förberett mycket för att allt ska bli så bra som möjligt för honom. Sålänge vi föregår med gott exempel och är glada och sköter det bra, så kommer Leon må bra. Men faaaaan vad svårt det ska bli att inte alltid ha honom hos sig. Jag vill alltid att han ska vara hos mig. Jonas är världens bästa pappa! Och han kommer inte få det annat än bra hos honom. Men rent egoistiskt vill jag alltid ha honom hos mig..Ni som har delad vårdnad om era barn, hur fixade ni det i början? Hur vänjer man sig vid att helt plötsligt skiljas från det enda som är viktigt för en? Och hur vänjer man sig vid tanken på att inte vara en hönsmamma och vilja veta vad han gör hela tiden? Eller är det helt enkelt bara att släppa allting när han inte är hos mig och istället vara världens bästa mamma när han är hos mig? Återigen så vet jag att Jonas är världens bästa pappa, men jag är nog världens största hönsmamma...

Det som är viktigt på riktigt.

Ikväll kramade jag Leon extra hårt. Jag lekte med honom extra mycket. Jag tog upp honom i min famn och snurrade honom runt, runt tills han kiknade av skratt. Matfläckarna som klistrats fast i bordet gjorde mig lycklig. När jag hittade honom i badrummet i full färd med att dra av allt toalettpapper från hållaren, gjorde mig lycklig. När han tog ett foto och rev sönder det, gjorde mig lycklig. När han låg på kuddarna i soffan och drack välling, tittade på mig och log så välling rann nerför mungiporna, då var jag lycklig. När jag sovandes bär in honom på axeln, känner hans avslappnade kropp och hans andedräkt under mitt öra, och lägger honom i sängen, då är jag lycklig. Jag säger att jag älskar honom säkert 10 gånger på vägen ut innan jag stänger hans dörr och säger godnatt. Jag inser att smsåsaker inte betyder något. Att struntsakerna som jag tidigare har hängt upp mig på, har jag släppt totalt. Jag är mamma. Mamma till den finaste människan som man någonsin kan skapa. Och ingen är lyckligare än mig. För jag har Leon. Och när jag gör dom här sakerna extra mycket ikväll, känner känslorna extra mycket, så gör jag det för Kristian. Ska det kräva att en man blir sjuk för att man ska värdesätta vad man har? Kanske. Jag är så ledsen för Kristians skull. Jag vet att jag har skrivit ett annat inlägg om honom innan. Men så länge han kämpar, så länge kommer jag att skriva om honom. Jag läste hans blogg idag igen, som jag alltid gör. Och blir så berörd av honom att jag tappar andan. Såg ni hans medverkan i Jenny Strömsteds nya program häromdagen? Om inte så här har ni. Om ni gjorde det så titta igen. Och krama era nära och kära ikväll och säg hur mycket ni älskar dom. Namnet på inlägget kommer från Kristian. Den meningen säger allt. Betyder allt. Det som är viktigt på riktigt.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/jenny_stromstedt?title=kristian_gidlund_trummis_i_sugarplum_fairy_berattar_om_sin_cancer&videoid=2227724

Och bloggen: ikroppenmin.blogspot.com

Min älskling

Who u gonna call? Ghostbusters

Jag har suttit en stund och undrat vad jag skulle skriva om, då jag kom ihåg att jag skulle berätta en sak som hände. Ni som tycker det är strunt och båg med andar/själar ni kan sluta läsa nu. Eller varför inte fortsätta för att få en bredare syn?

Jag tror på andar. Jag tror på ett liv efter döden och att din själ fortsätter att leva även om kroppen inte gör det. Jag tror på att dina nära och kära väntar på andra sidan när det är dags för dig att lämna just detta livet. Jag tror att dom du lever med i detta livet har du även levt med alla andra liv, fast i olika förhållande. Din mamma kan t ex har varit din morfar eller dotter osv osv. Jag tror att ditt liv redan är utstakat och att allt händer av en anledning. Jag tror att du fortsätter att födas in i världen för att lära dig saker. Saker som du inte lärde dig i det tidigare livet. Jag skulle säga att tro är ett för litet ord. Pga saker som jag har upplevt och varit med om så skulle jag kunna säga att jag är väldigt säker på att det finns ett liv efter döden. Men dom sakerna behöver vi inte prata om nu. I huset som vi nu bor i, och som jag snart flyttar ifrån, finns där aktivitet. Min syster, som är mycket andlig, sa det i princip direkt när hon kommit innanför dörren då hon skulle bo här ett tag. När jag och Leon är själva hemma, när Jonas inte är här, går det väldigt mycket på överåningen. Men ni har ju två katter? tänker ni då. Men vi har två katter som sover med oss i sängen när vi går och lägger oss, så dom har alltid legat med mig i sängen när det är så mycket aktivitet där uppe, att jag tittar upp i taket och tänker "tyyyyyst". Jag har varit med om en del annat i huset med, väldigt påtagliga, men det ska jag låta bli att berätta för respekt av Jonas, som inte alls vill höra om sånt här.

För ca en vecka sen så sitter jag och Leon på varagsrumsgolvet och leker med hans tågbana. Bygger och har oss. Jag vill ta kort och ställer mig upp ovanför Leon och tar ett kort. När jag sen ska ta nästa kort ca 3 sek senare så ser jag i kameran, alltså igenom telefonen, en vit, väldigt snabb skugga som rör sig från mitten av kameran ner till det vänstra hörnet mot telefonen. Jag ser alltså detta hända när jag tittar ner i mobilen och ska precis knäppa av ett kort. Vilket jag också gör. Jag utbrister mot Jonas "det var precis något vitt som for snabbt genom kameran!" jag tittar på kortet jag tog sekunden innan jag såg detta i förhoppning att jag fått något på bild. Jag fick något på bild som en del av er kommer tro säkert är damm. Det är inte damm. Då det inte syns på det ena fotot och en sekund senare så syns det, gör att det inte kan vara damm. Och det faktum att jag såg något i kameran som for förbi, precis efteråt gör att jag vet att det inte är damm. Det syns inte jättetydligt, men det syns:

detta kortet togs först. När jag trycker väck denna bilden för att ta ett nytt ser jag den vita skuggan fara förbi från mitten på bilden ner till det vänstra hörnet. Jag hinner ta ett kort innan jag ser det.

Ni ser den vita cirkeln i mitten? Det är den jag menar, som jag tydligen fick med på bild i början på sin färd. Det var där den var när jag såg den igenom kameran när den började fara mot hörnet. Tror ni precis som mig att detta är något?? Jag är väldigt säker på det, jag är bara nyfiken på vad ni tror! Jag har även en stark tro av att veta vem det är men det är också irrelevant. Så....vad säger ni?

Efter en jobbdag sitter det fint med Pluras kök och soffan. Som jag älskar det programet. Något mer avslappnande tv program finns nog inte. Men trött som jag är ska jag gå till sängs. Jag är nog egentligen inte så trött men jag älskar verkligen att sova. Men först ska jag bjuda på lite bilder.
Nästa gång tänkte jag skriva om spöken. Bu..

Hipp Hipp Hurra på Davids födelsedag

Min lillebror David fyller år idag och jag, Leon och Johanna har varit i kstad och firat honom. 15 år. F e m t o n... å r.... Vart tog den tiden vägen? Var det inte igår som vi var hos pappa och Anna-Charlotta och jag bytade blöjor på honom? Var det inte igår som jag och Johanna satt och gav honom mosad banan med grädde i? Var det inte igår som han satt i mitt knä med en flaska välling och tittade på cartoon network? Ikväll satt jag med min son i knät och han drack sin välling. Vart tar tiden vägen? Jag var alldeles nyss 8 år gammal och var i björketorp med min syster. Vi gick och plockade ägg hos hönsen som vi hade bakom huset. Vi satt och lekte i den gamla brandbilen som kan ha varit från början av 1900 talet? Vi var i jordkällaren och hämtade gamla syltburkar med sylt i som vi åt av. Alla gånger som vi sprang till Lasse och genade över hans kohage och ner till bryggan. Var det inte igår som pappa väckte oss kl 4 på morgonen och vi skulle ut i båten och plocka upp kräftburarna? Pappa satt påsar på våra skor så vi inte skulle bli blöta om fötterna och vi åkte i båten, snabbt, snabbt, och vårt enda sällskap var morgonens dimma på vattnet och motorns brummande ljud. Var det inte igår som jag var liten och jag och Johanna sov över hos morfar, och när vi somnade i hans säng så bar han in oss i det lilla tv-rummet? Det känns som igår när jag var 10 år och telefonen ringde där hemma och det var morfar som sa "hej, jossan, hur är läget?" Jag kan fortfarande höra hans röst som en fin smekning på kinden när jag skriver det.
Jag kan fortsätta såhär i timtal. Berätta om min barndom. Min vackra, fina barndom. Och nu lille David som har blivit stor. Påväg rakt in i vuxenlivet. Ta för dig av det livet erbjuder dig och njut. Lär dig av prövningarna som kommer komma till dig. Visa respekt och skänk inte ens ett ögonkast på dom som inte visar dig det. Dina systrar finns alltid vid din sida i allt du kommer att ta dig för. Och vi kommer vara stolta. Vi är stolta. Du är en stjärna, David, och jag älskar dig.

Nu ska en trött mamma gå och förbereda sig för sängen. Ha en bra helg på er

Hos oss är allt lugnt. Jonas spydde dock en gång inatt igen och han mår illa nu ikväll med. Kan han helt enkelt vara förkyld i magen? Leon har haft feber hela dagen och imorse kl 7 så klöktes han och spydde pytte lite slem bara (ursäkta), det var det enda, resten av dagen har han varit glad och ätit jättebra. Peppar peppar så har jag också klarat mig. Vi får se vad som händer inatt, räknar med att bli dålig då.

Man är iaf alltid pigg på att steka rischoklad.

Jag har blivit besatt av ett spel på telefonen som hete the lost city. Testa det om ni vill bli beroende av något. En annan som har blivit beroende av något är Leon i Rasmus på Luffen. 3 gånger har han tittat på det idag. Han kommer till mig och ser väldigt allvarlig ut och tar fram dvd:n och säger "Ha mus" det är det närmsta han kan komma att säga Rasmus. Vid såna tillfällen så blir jag oerhört stolt över honom för att han verkligen försöker och jag tar i honom, säkert för hårt, och pussar på hans knubbiga små kinder tills dom blir röda och han trycker sig ifrån mig och säger "neeeej". Jag är en riktig hönsmamma. Det måste han tyvärr få leva med. Även när han fyller 15 och tar hem kompisar.

Härlig bild på Leon från förra vintern

aaahhh Jonas har spytt och varit riktigt kass hela natten, han har även spytt ngn gång nu på dagen. Jag tycker verkligen synd om honom, men jag vill verkligen inte bli sjuk...jag var magsjuk samma dag som vi flyttade till huset, jag var svag och åt nästan inget på en vecka. Fast egentligen är det inte mig jag oroar mig över, jag kan ta hur många magsjukor som helst, men jag tycker så synd om Leon. Han blir så ledsen och svag och kräker i nästan 2 dygn..han gjorde det sist iaf. Men vi hoppas verkligen att detta var något som han fick bara så där och som inte smittar. Jonas har aldrig varit magsjuk innan i hela sitt liv och nu sist när jag, leon, johanna, leif och mamma blev sjuka så blev jonas INTE det. Fast han var mitt uppe i mitt kräkande och vi höll i Leon som spydde och var så nära man bara kan komma. Hur kan han inte bli sjuk? Och nu helt plötsligt utan att ha träffat någon sjuk så blir han jättedålig..konstigt. Jaaaaja, vi får se om jag och Leon får det. Och får vi det så får mamma det för vi var hos henne hela förmiddagen idag. Oops.

Förresten så var Leons rum hos mamma så fint. Han tyckte det var jätteroligt med alla saker. Jag fick ingen bra bild, men jag kommer ta bilder sen på hela lägenheten när jag har flyttat in. Så jag tar alla bilder och lägger upp då istället.

Jag måste ringa vårdcentralen imorgon. I nästan en vecka så har jag som en liten, liten, liten, svart "skuggprick" i synfältet i vänstra ögat. Pricen är verkligen jätteliten, och jag ser den bara om jag tittar på något vitt. Den flyttar sig med i samband när jag flyttar blicken, och när jag är still med ögat så sjunker den ner en liten bit. Men den försvinner inte, och jag gnuggar och pillar men den är ändå kvar, så då kan det ju inte vara något skräp? Man blir lite orolig..

Kvällar som denna, som aldrig inträffar, då Leon gråter och skriker i sin säng då man lägger honom, då är det jobbigt. Vi är bortskämda med att Leon sen han var åtta månader (då jag gjorde SHN kuren) sover hela natten 12 timmar i sträck och somnar om själv om han mot förmodan skulle vakna. Så när der blir sådana här kvällar så undrar man ju vad som är fel. Denna kvällen tror jag han bara var mammig, ramsan hjälpte inte, utan jag gick in och klappade han till sömns. Det funkade för nu sover han. Min fina pojke.

Idag har jag varit på Tragg & Plagg, väldigt roligt, dock hittade jag inte alls så mycket kläder som jag brukar. Ni kanske inte vet vad tragg & plagg är? Det är en barnklädesauktion som är varje vår och höst i ballingslöv. Man får helt enkelt plocka på sig kläder man hittar och lägga på ett bord på en scen. När dom sen går igenom det här bordet så budar man på det man lagt fram, kanske något annat med som man tycker om, man får ett nummer och håller upp det i luften när man vill lägga ett bud. Det är riktigt roligt och jag hittar alltid mycket fint. Idag blev det 2 par velour mjukisbyxor, en i bamse och en i fem myror... blå och gröna och ett par i brun och turkosa. Ett par mörka jeans hängselbyxor, ett par fodrade helt nya thermobyxor, ett par helt nya skor, en fin pyjamas. Jag gav 225 kr för detta. Rätt bra. Så tycker ni det är roligt med auktioner och fynda barnkläder så gå dit nästa gång det är.


Imorgon ska jag och Leon åka till mamma och titta på hans nya rum, det ska bli riktigt roligt. Jag ska ta kort och visa er.

Nu ska jag göra té och kolla på tv. Ha en bra kväll

ett steg närmare

Haft en härlig dag. I förmiddags körde jag och mamma till ikea och jag handlade allt till Leons nya rum och lite andr småsaker. Jag behöver åka upp ett par gånger till då det är mycket som ska införskaffas, men det är roligt. Mamma säger ju att hon känner ikea som sin egen ficka, så det är ju bra.. Mamma har även sagt att hon ska möblera och säta upp allt jag köpt till Leon i hans rum, så när jag och Leon hälsar på om nåra dagar så ska det bli en överraskning till Leon att få öppna dörren till hans rum. Det ska bli roligt att se hans min. Min mamma, som är en väldigt rastlös själ, sa att hon absolut inte orkar börja på hans rum ikväll och möblera, men när hon ringde för ett tag sen så kunde jag ana vad det gällde. Mycket riktigt skulle hon bara berätta att "nu har jag byggt ihop sängen och bäddat den, jag la äen ut mattan på golvet och satte lampan i fönstret. ååååå så fint det bli!" vad bra, mamma, tack! hon är härlig, min mor.

För en stund sen så åkte Per och Nathalie hem. Dom var här och busade med Leon och bjöd på kladdkaka. Tack, det satt som en smäck.

Tittar just nu på....vad heter det? kock någonting..där kända kockar möter varandra i tävlingar på tv 4. dom håller just nu på att stycka kyckling. Det ser lite makabert ut. Kyckling skinn måste vara något av det äckligaste som finns, det ser väldigt äckligt ut. Jag följer inte programmet egentligen, ag tycker inte det är bra. Jag tycker mycket bättre om Mästerkocken. Det programmet är riktigt bra. Det kan ju också vara för ett Per Morberg är med...skämt åt sido, det programmet är bra för det är amatörkockar som har chans att laga sin mat, att synas, sticka ut och få chans att sälja sig själva. Detta som är på nu är ju redan duktigt kockar som duellerar Jag tycker att det blir lite tråkigt.

Dom senaste dagarna har jag haft lite huvudväk vid tinningarn, bara väldigt lite, men jag som ALDRIG har huvudvärk reagerar ju självklart på det. Det har har gått lite nedför nacken, som jag även har känt behöv av att rulla runt på så det knakar lite, det känns som om huvudvärken och det hänger ihop. Och idag känns det som att det har legat någon nerv i kläm då jag haft lite ont i vänsterarmen på olika ställen under dagen. Det har ilat till och sen gått över. Sen kommit igen efter en stund. sen gått över osv osv. Jaaaajaaa, det går väl över det med.

Tiden går för fort

Här kommer en himla massa bilder på Leon. Jag blev lite nostalgisk när jag kollade igenom lite bilder.

 

 

 Såhär åkte han vagnen när han var 4 månader gammal.

 Jag kan minsann vara lika tuff som pappa

 Lilla fina Neo skulle vara i centrum här, men på något sätt lyckas Leon själa det

 Diggar med Per

 Hur härligt är det inte att få vara i cenrum av sin farbror och kusiner?

 Några minuter efter detta kortet, i köket hos gammelmormor Ingrid, tog Leon sina första steg. 3 stycken. Jag grät av lycka

 Ja, jag handlar såhär, och?

 ....

Ett par veckor sen. Mitt allt

Det känns som om jag försöker insupa allt ja bara kan av nuet. Av huset, värmen, katterna, Jonas, lyckan som Leon visar med hela sin kropp och själ när vi tre är tillsammans allihopa. För visst måste det vara det bästa i hans lilla värld? när båda hans favoritpersoner är med honom. Och det skrattas, leks, omfamnas och pussas. Har ni någon jävla aning om hur ont detta gör? om hur svårt det är? Jag och Jonas är inte ovänner och vi bråkar aldrig, vi är mycket goda vänner och jag ska säga att det hade varit lättare om vi hade varit ovänner och avskytt varandra. Men nu ska man flytta med bara vetenskapen om att det helt enkelt inte funkar längre. Hur sak jag klara av att inte ha Jonas att prata med om saker och ting? Att inte ha hans stöd när det händer något? Jonas som jag har delat mitt innersta med och har berättat saker för som ingen annan människa vet eller skulle få veta. Jag förlorar min bästa vän. Och det är ju detta man strävar efter. Iallafall jag gör det. Jag lever i ett liv som jag alltid har strävat efter. Och nu ska jag lämna det. Jag vet om att jag gör rätt, att det är rätt beslut som jag har tagit, men frustrationen och ilskan över att jag från början ens måste ha tagit ett sånt här beslut gör så ont att ja nästan inte kan hantera det. Varför kunde inte allting bara få vara bra?
Jävla gnällröv, tänker säkert ni, men för all del, varsågoda att vara mig för ett tag. Så jag får vila lite ifrån denna ångestframkallande tillvaro som jag för tillfället lever i.
Vad hade jag gjort utan Leon, som ger mig tusen skratt och solsken varje dag. Som tröstar mig fast han inte ens vet om det. Min riddare i skinande rustning. Min prins.


Dagen trots alla mina tankar varit väldigt bra. Hästveda mötte finja och spelade här i finja så jag och Leon satt oss på cykeln för att heja på pappa. Till Leons stora förtjustning så var Eddie, sasa (farfar), Jöö (göran och A! (alma) där. Och oj vad det lektes. Leon var i sitt esse och han visade stolt upp sin kusin inför damen som stod i kiosken. Hästveda vann förövrigt och gick upp till div 5. Grattis!

Nu ska jag kolla färdigt på spårlöst och säker gråta lite också.

Det har varit en fin dag idag. Leon hade sovmorgon till kl 7.30. Känslan av att vakna innan honom och då veta att jag är utvilad är rätt härlig. Vi låg alla tre i vår säng och mös till kl 8, sen fick jag ligga kvar en halvtimme själv medans killarna fixade frukost. Vilken lyx.
Dagen fortsatte bra, trots att vi åkte in till ett regnigt stan. Mixhuset var vi också på och dom har jättemycket fina inredningssaker. Så där ska jag handla till lägenheten. Som också närmar sig med stormsteg. 1:a november är snart..

Idag har jag och Leon gungat vid lekparken som ligger utanför tomten. Vi gungar det som hette fjärilen på min tid som liten flicka. Han sätter sig mot mig med sina ben på varsin sida om mig. Sen sträcker han sina små armar så långt han kan om min midja, lägger ansiktet mot mitt bröst. Och vi gungar högt högt som följs av höga skratt. Vi gungar också lugnt och sakta och då böjer jag mig så långt bak jag kan så jag har himlen och Leons leende ansikte över mig. Det där leendet som kan smälta dom hårdaste hjärtan och som är så rent, innerligt och uppriktigt. Ett leende som är lite skräckblandat, för han litar ju inte helt på att jag ska hålla i honom. Men den där underbara lilla kroppen kommer jag aldrig släppa.

Nu ska ja duka fram sockerkaka till mig och Jonas. En sockerkaka som bara blev en enda sörja, men den blev god ändå. Låter jag som om jag är 85 år gammal? Det gör inget. Jag tycker om att bete mig som en gammal tant ibland.

Min knubbiga herre<3

Tittar på Bonde söker fru och försöker värma mig. Jag tycker verkligen att bonde söker fru är ett härligt program. Bönder som söker kärleken. Jag tycker också om Ensam mamma söker. Mammor som söker kärleken. Visst finns det fler såna program? Fast jag tittar bara på dom två. Vet ni vilket program som jag hatar mer än något annat? Svenska hollywood fruar. Eller andra såna meningslösa program. Maria Montazami är ju visserligen rolig emellanåt... Men hur härliga är inte bönderna i år? Bengt är ju skitgo! Han är nog min favorit hittintills hehe.

Idag har jag och Leon varit och pratat med hästarna som finns en bit från vårt hus. Han pratade mycket om dom på vägen dit och härmade hästljud och allting. Och när vi kom dit och vi skulle mata dom med gräs så ville han inte alls. "Nejnejnejnejnej!" så Leon sprang och plockade gräs som han stolt gav till mig och sen pekade han på hästen, böjde på huvudet och sa "eeeiiii!". Det betyder att nu ska mamma mata. Så han plockade och jag matade. Vi var ett bra team. Och fölet blev nöjt

Den första november ska jag och mamma åka och titta på handbollslandslaget igen. Sist vi kollade var i kristianstad när dom mötte Norge i scandinavien open. Dom blev bara trea. Men 3 veckor senare blev dom ju 2:a i os. Em-kval mot Ukraina och dom spelar i Lund. Det ska bli riktigt kul. Det är häftigt att titta på handboll på den nivån. Jag tycker i vanliga fall att sport är skittråkigt. Men hanboll är riktigt roligt. Men vi har ju mycket handboll i släkten så det är kanske inte så konstigt.


Nu har jag suttit 20 minuter och bara stirrat så jag har nog inte mer att säga. Vilket tråkigt inlägg.
Ni får 2 tråkiga bilder också. Som grädde på moset.