Denna dikten hittade jag på en av alla underbara kommentarer som Kristian får på sin blogg. Den grep tag och berörde.


Liten sa: "Men när vi dött
och inte finns och så,
älskar du mej då?
kan kärleken bestå?"

Stor höll Liten hårt
och de såg genom sitt fönster,
såg på månens sken
och tusen stjärnors mönster.

"Liten, se på alla stjärnor
som gnistrar min vän.
Och minns att några dog
för mycket längesen."
"Där gnistrar de i natten,
de som en gång var.
Kärlek är som stjärnor,
den finns alltid kvar."

Dots...

1. Jag och Leon var i qpoolen idag och badade. Leon tyckte det var kul men jag tycker inte alls det är barnvänligt. Tyrs hov blir det alltid hädanefter.

2. Idag träffade jag min förra brukar som jag jobbade hos i 5 år. Jag blev så glad att få se henne att jag nästan grät när jag gick ur affären.

3. Idag har jag inte haft någon klåda alls på händerna! (inte på något annat ställe heller för den delen) Sing haleluhja! Vilken skön känsla.

4. Jag somnade inte alls igår och vaknade för att titta på Ensam mamma söker. Jag vaknade 4.30! Då stod tv:n på, jag hade alla kläder på mig och hela lägenheten var tänd. Klädde av mig, släckte och la mig igen. Jag var nog trött..Jag sov alltså från 19.30 till 6.30 inatt. Härligt.

Dagens viktigaste punkter. Snart kommer mamma och sover här inatt då jag ska jobba. Leon sover redan skönt i sin säng. Hoppas han drömmer om sin underbara mamma inatt...
Hej

Detta är från när Leon var på Tyrs Hov för allra första gången. Det var Kids 1 års dag. Här smakade han tårta för allra första gången. Reaktionen har jag också kort på men den får ni inte se. Han tyckte det var skitäckligt.

Leon är här och jag är lycklig över det. Min fina älskling. Jag är frisk igen och har ingen värk från döden längre. Däremot har klådan som jag har varje dag på mina händer börjat att gå mig på nerverna. Även nässelutslag börjar jag få på armarna. Det börjar klia och när jag kliar och river då kommer märkena. Vita svullna märken som är röda runt om. Dom försvinner efter ett litet tag men när det kliar håller jag på att bli tokig. Så idag gick jag och Leon till vänhem. Han sov men vaknade när jag gick in i rummet och skrek sig igenom hela undersökningen, så jag och doktorn fick prata med väldigt höga röster. Vi varje tillfälle vi har varit där så har Leon fått ta flera rör blodprov så inte konstigt att han fick den reaktionen. Iaf så kom doktorn fram till att nässelutslagen och klådan antagligen beror på att jag är känslig mot värme/kyla. Så allergitabletter fick jag utskrivet, så dom ska jag börja ta imorn så får vi se om jag märker någon skillnad. Hoppas det.

Jag ska nog ta med Leon till badhuset imorn. Vattenmonstret. Jag tycker egentligen inte om Qpoolen alls. Tyrs hov är perfekt för små barn. Men nu när jag inte har bil så får det bli hässleholm.

Min mage skriker efter mat så jag ska göra gröt. Och sen ska jag lägga mig och sova till Ensam mamma söker börjar. Jag och Leon sov bara mellan 1.30-5.20 inatt. Så nu ska jag ta igen iaf två timmar o somna framför tv:n.

Winter Winds

Detta är vad jag fyller mina nu sjuka dagar med. Jag har inget roligare att komma med för tillfället så ni får nöja er med detta. Jag dränker mig själv och fyller mina lungor med mumford and sons.



Ni vet när man hör en ny låt för första gången eller ett visst band, där låten är så bra att det känns som om man har hamnat i sin egen version av himmelriktet? När hjärtat bultar hårdare, händerna blir svettiga och ett rus far genom hela kroppen? Att spela låten på väldigt hög volym räcker inte, utan det känns som om du vill ta dig in i den där lilla datorn och försöka hitta en väg in till musiken och stanna där för alltid? Well, idag stötte jag på det bandet. Jag har aldrig hört dom tidigare. Men jag är kär. Dom heter Mumford and Sons och detta är låten The Cave. Tillråga på allt så är sångaren magiskt vacker. Tack för mig. Luta er tillbaka och njut.  

 

 

Då sitter jag här. Med öm hals, ömmande muskler och te. Jag har precis kommit hem efter att ha jobbat natt och Leon är på dagis. Mamma är i just detta ögonblicket i färd med att dammsuga. Och städa, och packa. Hon är som en duracellkanin min mamma. På speed. Hon är oförmögen till att sitta still. Hon kan inte heller vara tyst. Vet ni om att hon pratar med mig hela tiden medans jag skriver detta och hon märket inte ens att jag inte svarar henne? Nu sa jag "mmm" och det nöjde hon sig med och påbörjade en ny mening, gör en paus och säger "där ligger en legogubbe". Hon är snabb i vändningarna, min kära mor. Jag älskar henne innerligt.

Så hur känns allt nu då? Det känns bra. Mitt i allt flyttstök, tusen grejer som måste inhandlas och bara en soffa och ett bord (plus Leons helt färdiga rum) så mår jag bra. Jag saknar Jonas. Ibland saknar jag han så det gör ont. Att ha varit med varandra dagligen i 4 år och sen från en dag till en annan så ses vi aldrig. Det är jobbigt. Men det kommer också bli bättre. Jag mår bra för jag mår bättre än vad jag gjort på länge och jag känner verkligen att rätt beslut är taget. Jag värdesätter all tid jag fick med Jonas. Han betyder mycket för mig. Även om det inte är meningen att vi ska vara tillsammans. Det är svårt att förklara. Men så är det.

Nu ska jag äta mums mums och lägga mig på soffan och vila. Äta flera mumsmums tom. En positiv sak i vardagen är att jag får på mig alla jeans som jag använde innan jag väntade Leon. Jag är nere på 72 kg. 2 kg från vad jag vägde innan jag blev gravid. Jag har alltid sagt att 70 kg är målvikten. 65 är bonusvikt, det vill jag helst väga. När jag träffade Jonas var jag nere på 57. Det var med fint. Men jag nöjer mig fint med 70 sålänge. Sen får resten trilla av mig när det vill. Fast snart vankas det jultider. Så i januari väger jag väl 85. Det kanske blir jag som man får stoppa ett äpple i munnen, griljera och lägga på julbordet.

Idag mår jag inte bra. Fysiskt. Jag vaknade imorse med ont i halsen. Jag har känt mig trött och småfebrig hela dagen. Men psyiskt mår jag bra. Leon är här och ska vara till torsdag. Jag ska få rå om honom i så många dagar. Det är helt fantstiskt. Han somnade kl 19. På mig och på mammas ena hund Mina. Det var magiskt. Att höra hans djupa, trygga andetag.

Jag är redan trött och ska väl snart lägga mig. Med vetskapen om att Leon ligger och sover i rummet bredvid. Inget gör mig tryggare.

Såhär mysig är Mina ikväll.

fläsläpp. fatlip, kärt barn har många namn. From Leon with love

Kan ni höra mitt hjärta slå?

Lyckan är total när jag kommer till dagis, går innanför dörren och hör min sons röst där inne "mamma!". Jag får hejda mig för att inte springa in och slå väck allt i min väg för att nå fram till honom. Trots att det bara är fem meter från ytterdörren till matbordet på dagis så känns det som om det kommer ta en halvtimme att få av mig skorna tills jag kan ta hans lilla underbara famn i min. Just idag satt han och åt potatisplättar med sylt och med smulor sprutandes ur den lilla munnen säger han "maaamma, heeeej!" och där går jag sönder. När min son skiner upp med sån otrolig lycka med lingonsylt upp till öronen, då, i det magiska ögonblicket, försvinner all ångest, oro och smärta. Och jag känner hopp, lycka och förväntan för framtiden. Om vad som komma skall. Om alla äventyr jag och Leon ska göra. Upptäcka världen. Han och jag. Mor och Son. Josefin och Leon. Tillsammans. Kärleken till honom är större än all kärlek som finns på hela jorden. Kan ni då förstå vidden av hur mycket jag älskar honom? vidden av kärleken jag känner? Nej, det kan ni inte. Inte i er vildaste fantasi, fast jag beskriver det för er. Så stor är kärleken till ens barn. Han är mitt kött och blod och jag lever för honom. Med honom. Tillsammans kommer vårt liv bli spännande och fantastiskt. Nu börjar det. Livet. Nu kör vi.

Sitter hos mamma ikväll och skriver. Jag och Leon sover här inatt och han sover redan skönt i sin nya säng. Det är bara andra gången som han sover i den, och den första gången gick ju inte så bra, så vi får se hur det går inatt. Vi håller tummarna att han sover där hela natten utan att vakna och vilja sova hos mig. Hur mysigt det än är att sova med honom så är det allra lättast att han sover själv i sin säng.

Så..nu har jag i princip flyttat hit. Mamma är i full gång med att flytta själv så här är sakerna lite huller om buller, men det funkar. Vi 3 trängs på 60 kvm 2:a, men det är mysigt. Nästa vecka får jag alla beställda möbler så det ska bli skönt att börja fixa här på allvar då. Jag och Jonas har från och med idag börjat att "dela upp" Leon lite. Usch, vad hemskt det lät. Det är bättre än vad det låter. Vi har inte lagt upp något speciellt schema pga av hur vi jobbar, men Leon kommer vara hos mig 2-3 dagar och sen hos Jonas 2-3 dagar. Och så kommer vi hålla på fram tills han är 3 år då det blir varannan vecka. Vi gör allt vi bara kan för att han ska vänja sig och vi har förberett mycket för att allt ska bli så bra som möjligt för honom. Sålänge vi föregår med gott exempel och är glada och sköter det bra, så kommer Leon må bra. Men faaaaan vad svårt det ska bli att inte alltid ha honom hos sig. Jag vill alltid att han ska vara hos mig. Jonas är världens bästa pappa! Och han kommer inte få det annat än bra hos honom. Men rent egoistiskt vill jag alltid ha honom hos mig..Ni som har delad vårdnad om era barn, hur fixade ni det i början? Hur vänjer man sig vid att helt plötsligt skiljas från det enda som är viktigt för en? Och hur vänjer man sig vid tanken på att inte vara en hönsmamma och vilja veta vad han gör hela tiden? Eller är det helt enkelt bara att släppa allting när han inte är hos mig och istället vara världens bästa mamma när han är hos mig? Återigen så vet jag att Jonas är världens bästa pappa, men jag är nog världens största hönsmamma...

Det som är viktigt på riktigt.

Ikväll kramade jag Leon extra hårt. Jag lekte med honom extra mycket. Jag tog upp honom i min famn och snurrade honom runt, runt tills han kiknade av skratt. Matfläckarna som klistrats fast i bordet gjorde mig lycklig. När jag hittade honom i badrummet i full färd med att dra av allt toalettpapper från hållaren, gjorde mig lycklig. När han tog ett foto och rev sönder det, gjorde mig lycklig. När han låg på kuddarna i soffan och drack välling, tittade på mig och log så välling rann nerför mungiporna, då var jag lycklig. När jag sovandes bär in honom på axeln, känner hans avslappnade kropp och hans andedräkt under mitt öra, och lägger honom i sängen, då är jag lycklig. Jag säger att jag älskar honom säkert 10 gånger på vägen ut innan jag stänger hans dörr och säger godnatt. Jag inser att smsåsaker inte betyder något. Att struntsakerna som jag tidigare har hängt upp mig på, har jag släppt totalt. Jag är mamma. Mamma till den finaste människan som man någonsin kan skapa. Och ingen är lyckligare än mig. För jag har Leon. Och när jag gör dom här sakerna extra mycket ikväll, känner känslorna extra mycket, så gör jag det för Kristian. Ska det kräva att en man blir sjuk för att man ska värdesätta vad man har? Kanske. Jag är så ledsen för Kristians skull. Jag vet att jag har skrivit ett annat inlägg om honom innan. Men så länge han kämpar, så länge kommer jag att skriva om honom. Jag läste hans blogg idag igen, som jag alltid gör. Och blir så berörd av honom att jag tappar andan. Såg ni hans medverkan i Jenny Strömsteds nya program häromdagen? Om inte så här har ni. Om ni gjorde det så titta igen. Och krama era nära och kära ikväll och säg hur mycket ni älskar dom. Namnet på inlägget kommer från Kristian. Den meningen säger allt. Betyder allt. Det som är viktigt på riktigt.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/jenny_stromstedt?title=kristian_gidlund_trummis_i_sugarplum_fairy_berattar_om_sin_cancer&videoid=2227724

Och bloggen: ikroppenmin.blogspot.com

Min älskling

Who u gonna call? Ghostbusters

Jag har suttit en stund och undrat vad jag skulle skriva om, då jag kom ihåg att jag skulle berätta en sak som hände. Ni som tycker det är strunt och båg med andar/själar ni kan sluta läsa nu. Eller varför inte fortsätta för att få en bredare syn?

Jag tror på andar. Jag tror på ett liv efter döden och att din själ fortsätter att leva även om kroppen inte gör det. Jag tror på att dina nära och kära väntar på andra sidan när det är dags för dig att lämna just detta livet. Jag tror att dom du lever med i detta livet har du även levt med alla andra liv, fast i olika förhållande. Din mamma kan t ex har varit din morfar eller dotter osv osv. Jag tror att ditt liv redan är utstakat och att allt händer av en anledning. Jag tror att du fortsätter att födas in i världen för att lära dig saker. Saker som du inte lärde dig i det tidigare livet. Jag skulle säga att tro är ett för litet ord. Pga saker som jag har upplevt och varit med om så skulle jag kunna säga att jag är väldigt säker på att det finns ett liv efter döden. Men dom sakerna behöver vi inte prata om nu. I huset som vi nu bor i, och som jag snart flyttar ifrån, finns där aktivitet. Min syster, som är mycket andlig, sa det i princip direkt när hon kommit innanför dörren då hon skulle bo här ett tag. När jag och Leon är själva hemma, när Jonas inte är här, går det väldigt mycket på överåningen. Men ni har ju två katter? tänker ni då. Men vi har två katter som sover med oss i sängen när vi går och lägger oss, så dom har alltid legat med mig i sängen när det är så mycket aktivitet där uppe, att jag tittar upp i taket och tänker "tyyyyyst". Jag har varit med om en del annat i huset med, väldigt påtagliga, men det ska jag låta bli att berätta för respekt av Jonas, som inte alls vill höra om sånt här.

För ca en vecka sen så sitter jag och Leon på varagsrumsgolvet och leker med hans tågbana. Bygger och har oss. Jag vill ta kort och ställer mig upp ovanför Leon och tar ett kort. När jag sen ska ta nästa kort ca 3 sek senare så ser jag i kameran, alltså igenom telefonen, en vit, väldigt snabb skugga som rör sig från mitten av kameran ner till det vänstra hörnet mot telefonen. Jag ser alltså detta hända när jag tittar ner i mobilen och ska precis knäppa av ett kort. Vilket jag också gör. Jag utbrister mot Jonas "det var precis något vitt som for snabbt genom kameran!" jag tittar på kortet jag tog sekunden innan jag såg detta i förhoppning att jag fått något på bild. Jag fick något på bild som en del av er kommer tro säkert är damm. Det är inte damm. Då det inte syns på det ena fotot och en sekund senare så syns det, gör att det inte kan vara damm. Och det faktum att jag såg något i kameran som for förbi, precis efteråt gör att jag vet att det inte är damm. Det syns inte jättetydligt, men det syns:

detta kortet togs först. När jag trycker väck denna bilden för att ta ett nytt ser jag den vita skuggan fara förbi från mitten på bilden ner till det vänstra hörnet. Jag hinner ta ett kort innan jag ser det.

Ni ser den vita cirkeln i mitten? Det är den jag menar, som jag tydligen fick med på bild i början på sin färd. Det var där den var när jag såg den igenom kameran när den började fara mot hörnet. Tror ni precis som mig att detta är något?? Jag är väldigt säker på det, jag är bara nyfiken på vad ni tror! Jag har även en stark tro av att veta vem det är men det är också irrelevant. Så....vad säger ni?

Efter en jobbdag sitter det fint med Pluras kök och soffan. Som jag älskar det programet. Något mer avslappnande tv program finns nog inte. Men trött som jag är ska jag gå till sängs. Jag är nog egentligen inte så trött men jag älskar verkligen att sova. Men först ska jag bjuda på lite bilder.
Nästa gång tänkte jag skriva om spöken. Bu..

Hipp Hipp Hurra på Davids födelsedag

Min lillebror David fyller år idag och jag, Leon och Johanna har varit i kstad och firat honom. 15 år. F e m t o n... å r.... Vart tog den tiden vägen? Var det inte igår som vi var hos pappa och Anna-Charlotta och jag bytade blöjor på honom? Var det inte igår som jag och Johanna satt och gav honom mosad banan med grädde i? Var det inte igår som han satt i mitt knä med en flaska välling och tittade på cartoon network? Ikväll satt jag med min son i knät och han drack sin välling. Vart tar tiden vägen? Jag var alldeles nyss 8 år gammal och var i björketorp med min syster. Vi gick och plockade ägg hos hönsen som vi hade bakom huset. Vi satt och lekte i den gamla brandbilen som kan ha varit från början av 1900 talet? Vi var i jordkällaren och hämtade gamla syltburkar med sylt i som vi åt av. Alla gånger som vi sprang till Lasse och genade över hans kohage och ner till bryggan. Var det inte igår som pappa väckte oss kl 4 på morgonen och vi skulle ut i båten och plocka upp kräftburarna? Pappa satt påsar på våra skor så vi inte skulle bli blöta om fötterna och vi åkte i båten, snabbt, snabbt, och vårt enda sällskap var morgonens dimma på vattnet och motorns brummande ljud. Var det inte igår som jag var liten och jag och Johanna sov över hos morfar, och när vi somnade i hans säng så bar han in oss i det lilla tv-rummet? Det känns som igår när jag var 10 år och telefonen ringde där hemma och det var morfar som sa "hej, jossan, hur är läget?" Jag kan fortfarande höra hans röst som en fin smekning på kinden när jag skriver det.
Jag kan fortsätta såhär i timtal. Berätta om min barndom. Min vackra, fina barndom. Och nu lille David som har blivit stor. Påväg rakt in i vuxenlivet. Ta för dig av det livet erbjuder dig och njut. Lär dig av prövningarna som kommer komma till dig. Visa respekt och skänk inte ens ett ögonkast på dom som inte visar dig det. Dina systrar finns alltid vid din sida i allt du kommer att ta dig för. Och vi kommer vara stolta. Vi är stolta. Du är en stjärna, David, och jag älskar dig.

Nu ska en trött mamma gå och förbereda sig för sängen. Ha en bra helg på er

Hos oss är allt lugnt. Jonas spydde dock en gång inatt igen och han mår illa nu ikväll med. Kan han helt enkelt vara förkyld i magen? Leon har haft feber hela dagen och imorse kl 7 så klöktes han och spydde pytte lite slem bara (ursäkta), det var det enda, resten av dagen har han varit glad och ätit jättebra. Peppar peppar så har jag också klarat mig. Vi får se vad som händer inatt, räknar med att bli dålig då.

Man är iaf alltid pigg på att steka rischoklad.

Jag har blivit besatt av ett spel på telefonen som hete the lost city. Testa det om ni vill bli beroende av något. En annan som har blivit beroende av något är Leon i Rasmus på Luffen. 3 gånger har han tittat på det idag. Han kommer till mig och ser väldigt allvarlig ut och tar fram dvd:n och säger "Ha mus" det är det närmsta han kan komma att säga Rasmus. Vid såna tillfällen så blir jag oerhört stolt över honom för att han verkligen försöker och jag tar i honom, säkert för hårt, och pussar på hans knubbiga små kinder tills dom blir röda och han trycker sig ifrån mig och säger "neeeej". Jag är en riktig hönsmamma. Det måste han tyvärr få leva med. Även när han fyller 15 och tar hem kompisar.

Härlig bild på Leon från förra vintern