Jag älskar dig

Imorgon åker Leon och det känns återigen som om hela min värld ska falla samman.

zefyr, maxim, korona, kent och ostara

Blomsterlandet.se är numera min favorithemsida.Och favoritaffär. Paprikor och körsbärstomater står nyplanterade på balkongen. Det kommer inom kort även stå blåbär, jordgubbar, smultron och basilika där. Jag önskar att min balkong var större..eller att jag hade två. Då hade den ena fått vara planteringsställe och den andra sittställe. Leon tyckte med det var roligt att springa rundor i affären, göra mig nervös att han skulle välta ner någonting, titta på truckarna och leka med legot. Vi ska nog börja hänga mer i blomaffären..

Time To Run?

Mina trötta ögon stirrar på tv:n medans min kropp ligger halvslängd i soffan med huvudet i en konstig position på soffkudden. Tankar far genom huvudet och det känns som om jag för tillfället står väldigt stilla. Saker blir verkligen inte som man har tänkt, säger hon med sorg i rösten. Saker blir verkligen inte som man har tänkt, säger hon med glädje i rösten. Man vinner och förlorar. Ger och tar. Varför händer vissa saker och varför händer vissa saker inte?
Jag hoppas att denna natten blir någorlunda tyst. Att luften inte genomsprängs av fruktansvärd house musik och förpubertalskrik på en balkong.
Imorgon och på tisdag ska jag försöka ha sovmorgon. Försöka utav bara helvete.
Och när ska egentligen Per Morberg förstå att han älskar mig?

Karl vs Montez

Fördriver kvällen med älsklingarna i workaholics. Lovin it lovin it

you know you make me wanna shout

Rösten, dansen, håret, kläderna, ansiktet. Lulu är bedårande.

när jag skriver detta så är det bara en minut tills Leon fyller två år. En minut tills jag blev mamma. En minut tills hela min värld förändrades. En minut tills hela mitt liv för två år sen blev bättre. Mamma älskar dig. Mer än något annat på jorden. Grattis min älskling.

Into my arms

mitt allt

Efter att Leon har haft två dagar på dagis och jag två dagar på jobbet, så håller vi nu helg. Den började med massa popcorn som Leon inte ville dela med sig av. Inga planer, inget bestämt. Bara han och jag som tar dagarna som dom kommer. Jag njuter så mycket jag bara kan nu, för på måndag är det dags för han att åka till pappa igen. Det går för fort. Och varför känns det som om Jonas har honom många fler dagar än mig fast vi har han lika många? Fast så tycker säkert Jonas också att det känns som. Man vill ju alltid ha honom hos sig, och så tycker man att dagarna går jättefort. Han blev överlycklig med när jag sa att Johanna och Pontus kommer imorgon :"jaaaaa! pizza!" sa han..förknippar han dom två med att vi brukar beställa hem mat? vilket är konstigt, för vi brukar ju alltid äta tacos med dom haha. Dom ska få busa med han imorgon och då ska jag passa på att baka tvåhundratusen kanelbullar till Leons två års dag om två veckor. Passar på att göra dom i förväg så har jag inte lika mycket att göra sen. Två år gammal blir han..Jag ska inte ens gå in på hur det känns. Både underbart och ångest för det går för snabbt!

Vad händer nästa vecka? Jag får finbesök av Herr Nilsson... vi ska b la till ikea med mamma, då jag lovat henne att följa med dit. Hon ser fram emot det haha. Jag ännu mer. Fina du.

Då kom svaret jag så länge undrat. Ja, man kan ha magsjuka och vara förkyld på samma gång. Leon verkar i allafall ha ett immunförsvar av stål. Men vi håller tummarna denna natten med.

HAN

Idag mår jag bra. Jag är lycklig och jag känner mig stark och kärleken ligger och sjuder under mitt skin för att bubbla upp till ytan och visa sig i ett brett leende: Idag kommer min son.

Let me learn from where I have been. Keep my eyes to serve and hands to lern

As the winter winds litter London with lonely hearts
Oh the warmth in your eyes swept me into your arms
Was it love or fear of the cold that led us through the night?
For every kiss your beauty trumped my doubt

And my head told my heart
Let love grow
But my heart told my head
This time no
This time no

We'll be washed and buried one day my girl
And the time we were given will be left for the world
The flesh that lived and loved will be eaten by plague
So let the memories be good for those who stay

And my head told my heart
Let love grow
 But my heart told my head
This time no
 Yes, my heart told my head
This time no
This time no

Oh the shame that sent me off from the God that I once loved
Was the same that sent me into your arms
Oh and pestilence is won when you are lost and I am gone
And no hope, no hope will overcome

But if your strife strikes at your sleep
Remember spring swaps snow for leaves
You'll be happy and wholesome again
When the city clears and sun ascends

And my head told my heart
Let love grow
 But my heart told my head
This time no

And my head told my heart
Let love grow
But my heart told my head
This time no
This time no

Leon är hos mig och han gör mig till den stoltaste mamman som finns. Bara dom 5 dagarna som han är ifrån mig så tycker jag att han ha blivit mycket vuxnare på den tiden. Han pratar och säger mycket mer nya ord. Han är det finaste som finns. Imorgon ska vi hälsa på min mormor och sen kommer Johanna och Pontus på eftermiddagen. Leon kommer bli överlycklig.

Idag har varit en mycket trevlig dag:)

tänk över det

jag vet om att jag antagligen är jävligt tråkig för att jag lägger upp en massa youtube klipp på buddy holly and the crickets. visst är det så? men det struntar jag i, för jag gillar det. så jag tänker fortsätta spy ut det över bloggen. jag blir lite fashinerad över att en sån ung människa som buddy, som börjar skriva så bra låtar, blir the father of rock n roll, släpper låtar och blir riktigt känd i två år och sen dör i en flygplansolycka bara 22 år gammal. dom andra två bandmedlemmarna 17 och 19 år gamla. det tycker jag är helt fantastisk med tanke på deras låga ålder och vad dom åstadkom. På den tiden var buddy och hans scenspråk obscent (stavning) och helt nytt. folk blev chockerade av honom. det är jävligt ironiskt med tanke på hur det ser ut idag. han var en svärmors dröm.

Shopping. Detta tråkiga måste. Jag var i en affär idag med hopp om att kanske hitta ett nytt plagg. Jag visste inte vad jag letade efter. Med musik högt i mina öron påbörjade jag mitt letande. Jag trodde jag såg en snygg skjorta, två meter ifrån den såg jag att den hade paljetter på kragen. Jag vände snabbt som fan. Fula byxor, glitter och annat smaklöst var det enda jag kunde se. Buddy i hörlurarna hjälpte mig göra shoppingen genomförbar. Varför tjejer tycker att det är så kul att shoppa? Jag tycker det är roligt med kläder, ja. Men det är inte roligt att handla dom. Så mycket kläder och man märker efter fem minuter att man kommer inte hitta något, och jag blir jätte rastlös. Jag hittade två tröjor idag. Mörka, rätt tråkiga, men det var det bästa jag kunde åstadkomma. Kan det inte komma en snäll själ varannan månad med en stor kasse med snygga kläder och leverera vid dörren så man slipper handla? Det hade jag gillat.

Det kanske är något fel på mig för att jag älskar Buddy Holly så mycket som jag gör, men kom igen. Hur kan man inte gilla hans röst, den sliskiga blicken, ryckningarna och det överdrivna senspråket och blicken tillsammans? Love it

Ångesten kryper sig på. Jag vill lägga mig tätt intill min son som just nu ligger och sover tungt bredvid mig, dra täcket över våra huvuden och stanna där för alltid med honom. Men det går inte. Imorgon ska jag lämna honom hos hans pappa.
Kommer jag någonsin vänja mig vid det helvetet som det innebär? Kommer jag fortsätta att försvinna lite varje gång det händer?
Mina pussar, kramar, närhet, beröring och ord räcker inte till. Allting känns tafatt. Men jag älskar dig, Leon. J A G Ä L S K A R D I G

Jag ägnar all min tid åt min son. Därför blir skrivandet åsidosatt. Jag återkommer när han har åkt till sin pappa och jag har något att säga.

Oh boy

Jag har gått och kärat ner mig i en 22 årig, bortgången man. Typiskt mig.

La Bamba

Befinner mig hemma ikväll, nerbäddad i en för stor tröja, tittar på tv, lyssnar på musik och läser. Samtidigt. Jag har alltid velat ha igång mycket saker på en gång när jag ska koncentrera mig på något. konstigt nog. Tycker inte om tystnad när jag är själv. När jag var yngre och pluggade så var jag tvungen att ha musik på. Jag vet inte varför, det är väl rätt oväsentligt egentligen. Tv:n står på någon dålig amerikansk serie, musiken är underbara Buddy Holly och boken är Femtio Nyanser av mörker. Jag vet..böckerna är inte särskilt bra, inte ens sex delarna (vilket nästan hela boken består av), men har jag läst färdigt första boken så måste jag läsa de resterande två. Det blir ett tvång. Nu fick ni veta denna ointressant informationen. Här kommer en fin man:

Having troubles telling how I feel
But I can dance, dance, dance
Couldn't possibly tell you how I mean
But I can dance, dance, dance
So when I trip on my feet
Look at the beat
The words are, written in the sand
When I'm shaking my hips
Look for the swing
The words are written in the air

Dance,
I was a dancer all along
Dance, dance, dance
Words can never make up for what you do

Easy conversations, no such thing
Find More lyrics at www.sweetslyrics.com
No I'm shy, shy, shy
My hips they lie 'cause in reality I'm shy, shy, shy
But when I trip on my feet
Look at the ground
The words are written in the dust
When I'm shaking my hips
Look for the swing
The words are written in the air

Dance,
I was a dancer all along
Dance, dance, dance
Words can never make up for what you do

Dance, dance, dance

Leon och Josefin säger tjena

När Leon var spädbarn så förundrades jag över hur länge jag kunde sitta och titta på honom. Iaktta honom så intensivt att jag inte märkte att tiden gick. Nu är han snart två och ingenting har ändrats. Jag kan fortfarande sitta och titta på honom hur länge som helst. Oavsett om han äter, sover, leker eller sitter i sin egen värld och gör någonting. Han är enligt mig ett underverk och jag kan inte förstå att jag har gjort honom. Att han är jag. En liten version av mig. Jag kan titta lika mycket och länge på honom nu som när han bara var några dagar gammal. Ända skillnaden är att nu märker han det och kan komma med ett blygt leende, putta på mig och säga "maaammaaa...." och inte riktigt vet vad han ska göra med blickarna som jag ger honom. Undrar om han kan se min kärlek till honom när han ser mig i ögonen? Jag har hört att det aldrig försvinner. Det där med att man kan stirra sig blind på sitt barn, oavsett ålder. Undrar om jag sitter likadant när han fyller 25. Lika mycket som jag ska fylla i år. Jag kommer sitta likadant när han fyller 25. Då kommer han kunna fråga mig vad jag stirrar på och jag kommer kunna svara.

Dagarna går alltför fort när jag har Leon här. Jag försöker njuta så mycket jag bara kan. Jag är ledig i helgen och imorn tror jag vi ska träffa Johanna och Pontus. Två av Leons favorit personer här i världen:) På måndag ska jag och mamma till ikea. Förhoppningsvis så kan jag handla rätt mycket till lägenheten, jag har fortfarande en del saker som behövs för att jag ska kunna känna att det är hemtrevligt här.

Min telefon dog för övrigt en alltför tidig död häromdagen. Ihjälklämd i bäddsoffan när jag skulle bädda ut den. Jag har en lånetelefon nu vilket är jäkligt skönt. Jag kan bara ringa och sms:a på den. Inget internet. Jag ska ha den i ca 2 veckor. Jag kan inte ta bilder heller haha. Kameran kan egentligen inte kallas kamera på den. Så t ex inget instagrammande på denna tiden. Kanske jag överlever. Kanske inte.

Idag kommer min son till mig. Att vara tvungen att skiljas från honom jämt och ständigt är bland det vidrigaste en förälder kan gå igenom. Det är så jävla mycket ångest och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Den första dagen känns det inte som om jag kommer överleva känslomässigt. Jag vill lägga mig ner raklång på golvet och stanna där tills han kommer till mig igen. Men det går ju inte. Så jag försöker sysselsätt mig med diverse saker. Lägenheten, vänner, familj (syster har blivit värst utsatt av mig). Folk säger till mig "men nu kan du ju passa på att göra saker som DU vill" det är INTE vad jag vill. Jag valde att skaffa ett barn för att jag vill ha barn. Inte för att varannan vecka kunna göra vad jag vill. Jag vill vara med Leon och ha han nära mig. Alltid. Det är inte såhär det ska vara. Detta är inte vad som är normalt känslomässigt. Man ska inte behöva separeras från sitt liv varannan vecka. Men är det då bättre att leva ihop med personen man inte kan leva ihop med för att alltid få vara med sitt barn? nu i efterhand kan jag tänka "ja, det är det". men jag kommer ihåg ångesten, skriken, bråken, den elektriska luften som alltid hängde över oss. Över Leon. Jag kommer ihåg blicken i hans ögon när detta pågick och det var pågrund av den som jag där och då bestämde mig för att jag aldrig någonsin ska utsätta han för något sånt här igen. Tanken på att lämna bort han varannan vecka för att han ska få vara med sin pappa är hemsk (hemskare i verkligheten), men tanken på att utsätta honom för två föräldrar som bråkar och mår dåligt och inte är där för honom för vi är för upptagna med vår egen smärta, är värre. Han är mitt allt och från sekunden han hamnade på mitt bröst uppe på förlossningen efter timmar av smärta, lovade jag honom där och då ett liv av kärlek, trygghet och värme, så länge jag är i livet. Det var det löftet jag höll den dagen jag klev utanför dörren för att inte komma tillbaka.
Med allt detta sagt, kan ni förstå känslan av att veta att Leon kommer komma hem till mig? Kärleken som infinner sig när jag ser honom och vet att nu är han bara min i flera dagar.
Med allt detta sagt, kan ni förstå den känslomässiga storm som jag tvingas uthärda varje j ä v l a vecka när han tvingas åka ifrån mig och sen komma tillbaka. Vet ni hur psykiskt utmattande det är?
Jag är lycklig nu. Leon är lycklig, det vet jag att han är. Nu är det bara jag som måste börja bygga upp mina tankar och förstå att såhär kommer det vara. Varannan vecka. Men jag vänjer mig väl. Jag måste det. 

Polaren Per är kärlekskrank...

Men kärlekens makt är stor som ni vet
först var hon kall men sen var hon het
först sa hon nej, och sen sa hon ja
därefter blev allt som det skulle va

spindlar, höjder, fåglar och thriller

Inifrån toaletten hör jag hur spotify börjar spela Thriller med Michael Jackson. Paniken infinner sig omedelbart och jag rusar ut från badrummet med tandborsten i munnen och tandkräm flygandes omkring överallt. Jag hinner fram till datorn och byta låt innan den där jävla rösten börjar prata. Det finns en sak som jag är fullständigt livrädd för. Där man blir så rädd att det känns som om man ska sluta andas, känslan av att springa det fortaste man kan uppför en trappa och man tror att någon följer efter. Jag kan inte lyssna på rösten som pratar i thriller låten, den hemska gubben som skrattar hånfullt i slutet av låten. Han skrämmer mig från vettet. På riktigt, jag klarar inte av den. Den rösten är bland det värsta jag har hört någonsin. Jag tror den ligger på toppen av mina värsta fobier. Där uppe bland spindlar, höjder och fåglar. Jag ville bara dela med mig av den hemska upplevelsen som jag precis upplevde.

Jag har inte lärt mig än hur jag ska hantera frihetsskänslan. Jag gillar den. Välkomnar den. Men den skrämmer livet ur mig. Jag vet inte hur jag ska hantera vissa situationer samtidigt som jag vill kasta mig in i dom utan att tänka mig för. Bara gå på den råa känslan. För är det inte vid dom tillfällena som vi hittar njutningen? Vad det än handlar om.

Hur farligt är ett vidöppet hjärta? 

Och hans svar var Ja

Nu kan jag då äntligen få skriva att min syster friade till Pontus i söndags! och han sa ja! stort grattis till er båda för att ni har hittat varandra och hittat rätt. och grattis till mig som ska få vara brudtärna haha. massa jävla söta små hjärtan till er älskade syster och bästa svåger!

vilken man Carl-Einar Häckner är. I många olika avseenden. Jag vill se den nya föreställningen med honom. Sist jag såg han var en föreställning för 6-7 år sen. Jag vill bli lika förtrollad och förälskad av hans uppenbarelse som jag blev då.

Välkommen tillbaka, kära lugg. Jag har saknat dig.

ikroppenmin är den enda blogg som jag för tillfället följer. För sen jag började läsa Hans ord, så finns det ingen annan som kan mäta sig med det. Han har lagt ribban för högt och ingen kommer någonsin komma över den igen. Jag längtar tills din bok kommer ut. Trots att jag har läst din blogg från det första ordet du skrev fram tills idag så längtar jag tills jag kan kura ihop mig i soffan, ta dina ord i mina händer och sträckläsa. Vända på bladen, insupa allt du skriver för att sen kunna bläddra bakåt och ta in det en gång till. Vackra, Kristian. Vilken poet du är. O c h s å j ä v l a s n y g g.

Besvikelsen när man inser att man somnade tillsammans med Leon när klockan var 20.00 och vaknar nu. 23.00. bara en powernap men tillräckligt länge för att bli jävligt pigg och inte kunna somna om. en småbarnsförälders stora dilemma.. så ligger man då själv här i mörkret med en två års (snart två år) snarkgris bredvid sig. då möts vi igen. jag och mitt huvud. tankarna. jag kan tänka på så många olika saker samtidigt så jag blir förvånad av att tankarna är så pass klara som dom är. det som upptar mina tankar allra mest är Leon. jag tänker på vilka kläder han ska ha imorgon, att jag måste packa ner allt innan jag ska jobba natt som ska med till hans pappa på tisdag, jag tänker på att jag återigen måste skiljas från honom och att det gör så jävla ont att jag knappt kan fungera för det är fan inte normalt att behöva skiljas från sitt barn, jag tänker på hur hans framtid kommer bli, hur kommer hans första skoldag bli om fem år? kommer han vara finklädd eller ska man köra på vanlig enkel klädstil? kommer han vara lika nervös som jag var? kommer han att hitta sin egna Paulina? när kommer han komma til mig för första gången och prata med mig om sitt allra första brustna hjärta? när kommer jag få förklara för honom hur flickor fungerar och att han duger precis som han är och att han kommer att hitta någon en dag som förstår det och kommer älska honom för den han är. ni förstår hur jag menar? massa massa tankar, och dom kretsar till 95% om Leon. sen har vi dom övriga %. då tänker jag på mitt jobb, min familj, mina vänner. just nu upptar tankarna en återkommande sak som jag är så uppriktigt jävla lycklig för. en sak som snart kommer hända men som jag. inte kan skriva något om än. jag är så glad. jag kommer återkomma om detta i sinom tid. jag blev faktiskt lite trött nu. Leons andetag är sövande och jag lockas för mycket av att lägga mig bredvid honom och andas in hans fina doft. min älskade son.

Vi somnar nästan alltid på samma sätt. Han och jag. Han som är jag. Det börjar med en massa snurr och vändningar. Försöker hitta den bekvämaste ställningen. Men sen, precis innan sömnen infinner sig, så slutar det alltid likadant. Han kommer med sin lilla kropp mot mig. Min ligger som alltid allra längst ut på kanten med ryggen utåt. Han vänder sin rygg mot mig och trycker sig mot mig så mycket hans lilla kropp bara förmår. Och jag tar min arm om hans bara, varma överkropp, lägger den om honom och placerar min hand mellan kudden och hans kind. Mina andetag mot hans nacke. Och så somnar vi så. Och ligger sked nästan hela natten. Dom få gånger vi kommer ifrån varandra under natten, lyckas vi alltid hitta tillbaka till varandra. Och det är då, i dom stunderna, som jag inser vad som är meningen med livet. Vad som är så offantligt viktigt för mig för att jag ska kunna överleva. Min son, mitt kött, mitt blod, mina andetag och hjärtslag. Det är du som det viktigaste jag har och någonsin kommer ha.

På torsdag kommer dom och river ut mitt kök och sätter in ett nytt. Äntligen. På torsdag ska jag äntligen få omfamna Honom, känna hans lukt och pussa han fördärvad. Jag saknar Honom så det gör ont. På torsdag fyller min storasyster 26 år! Och nu mina kära vänner, ska jag träffa Nathalie. Och klämma på hennes mage.

Jag har aldrig varit förtjust i Bruce Springsteen. Men denna låten är ju helt sjuk. Love it.

När man är ung handlar livet om att ha kul. Sen blir man äldre och man lär sig att vara försiktig. Man kan bryta ett ben eller krossa ett hjärta. Man ser efter innan man hoppar, för ibland finns det ingen där som fångar en. I livet finns inget skyddsnät. När slutade det att vara kul och började bli läskigt?

MmmBop

Leon åkte till sin pappa igår och jag gick sönder. Som vanligt. Så jag gick till min syster för att få annat att tänka på än det faktum att han inte var hos mig.
Jag sov till 9.30 idag. Vet ni när det hände senast? Alldeles för längesen. Men vad skönt det var. Så nu ligger jag här. Halvt intrasslad i ett täcke, lyssnar på banana republic och tittar på knight rider på tv haha. Knight rider är för jävla bra. Visst måste jag tycka det när det slutar med att jag kopplar bort allt annat och är fullständigt koncetrerad på tv:n?
Jag tror att Johanna kommer hit idag. Vi ska laga maaaat.
Vi hittade förövrigt en gammal klassiker igår som vi lyssnade flitigt på. Varågoda haha

Igår blev jag tillsagd av en vän att:"Ingenting är fel om det känns rätt." Det hade varit trevligt om det är sant.

1 Januari 2013

Vad gör man när allting sätts på sin spets? När du står och tittar ner i en avgrund, balanserades på ingenting alls. Ena foten över avgrunden. Ena foten över verkligheten. Det trygga och det säkra. När du känner att du inte har något annat val än att göra just det där valet. Ska jag kasta mig ut i det jag inte vet någonting om och hur det slutar, eller ska jag dra mig tillbaka? Dra mig tillbaka mot något som jag kanske känner en liten trygghet i men samtidigt kommer hemsöka mig med ständiga tankar på hur det kanske kunde bli. Utveckla sig till. Det är ironiskt att allt detta är något som jag tänker på jämt och ständigt, det upptar mig och gör mig lycklig och samtidigt nervöst ångestladdat.
Jag vill inte sitta om ett tag framöver och fundera på hur saker kanske kunde ha blivit. Det finns ingenting som kan gå förlorat i nuläget och är det inte då man ska försöka?
Jag ska hoppa ner i den där avgrunden och aldrig någonsin ångra det oavsett hur det slutar.