I love you yeah yeah yeah

Jag tittar på Mitt i naturen och undrar om jag egentligen inte är 84 istället för 24. Vid vissa tillfällen känns det så. När jag t ex tittar på mitt i naturen. När jag sätter mig med en kopp te med för mycket socker i med en korsordstidning i högsta hugg, ursinnig vid tanken på att någon skulle störa mig innan jag har hunnit göra färdigt det. När jag gör sockerkaka i en avlång bakform. När jag kommer på mig själv med att säga "På min tid när jag var yngre..." När man blir bjuden på fika och får en slät kopp kaffe och kommer på mig själv att tänka att en slät kopp kaffe är ingen jävla fika utan kakor och vill slänga kaffet i ansiktet på den som är så snäll och bjuder. När jag står i affären med glasögonen på nästippen. Etc etc...Ibland känns det skönt att få bete sig som en gammal tant. Ibland är det skönt att bete sig som en jävla barnunge.

Imorgon bjuder mamma familjen på mat. På lördag ska vi fira Nicolai i Kristianstad som fyller 13 år. På söndag ska jag med jobbet på julbord. Blir en fin helg.

Idag ska jag äntligen hämta mitt fina bord som jag köpt.

Idag ska jag äta, dricka vin och umgås med min storasyster.

Jag saknar Honom

Imorgon ska jag säga Hej då till Anna-Charlotta.

Härliga, underbara dagar med min älskade son. Och än är dom inte över. På måndag när jag har lämnat han hos Jonas så ska jag äntligen köpa julklappar till honom. Som jag har väntat. Jag har han bara till kl 12 på julafton men vi ska fira lilljul tillsammans och med några från familjen. Då ska han få massa paket och god mat. Jag längtar så fruktansvärt mycket.

Och vet ni vad? Jag har köpt ett matbord. Världens snyggaste. Mamma övertalade mig och Leon att följa med till HIF second hand på österås. "Du kanske kommer hitta ett bord, om inte ett vitt så något som du kan måla!" Jaaaajaaa....jag hade gett upp hoppet om ett fint matbord till oss. Men så helt plötsligt så hör jag hur något kallar på mig från ett hörn långt in i lokalen. Och där står det. Bordet som jag ha väntat på. Längtat efter. Okej, jag ska inte överdriva, men det var ett jäkligt schysst bord och exakt så som jag hela tiden har tänkt mig hur jag vill ha det. Ett grädd vitt (lite shabby chich) 4 manna bord, lite rundat vid hörnen, 4 stolar med rundad rygg, skavanker och lite avskavt på sina ställen. Dvs helt jävla perfekt. Tack den som besvarade mina böner och satte det här bordet framför näsan på mig. Pris? 150 spänn. Tackar..
Så, det ska jag hämta på måndag. Men jag ska även dit imorgon med Leon, Johanna och Pontus. Kolla om det finns något mer fint att köpa, för där var verkligen mycket snygga äldre grejer.

Idag var Johanna och Pontus här och fikade. Eller ska jag säga Hanna och Untus som Leon säger. Leon blev överlycklig och skulle visa upp sig. Han blev ännu överlyckligare när Johanna sträckte fram en motorcykel till honom som dom köpt. Pontus hjälpte honom att ta bort den från ställningen den står på och sen var han favorit. Det var bara han som gällde och när jag frågade vilka som han fått den av tittade han lyckligt på honom och sa "untus!" När han sa hej då vid dörren så tittade han förbi johanna och sa bara hej då till pontus. ja, ni fattar. Han har en ny favorit haha.

För att citera Tommy från Pippi Långstrump: för jag är lycklig, för jag är lycklig, ja, jag är lycklig måndag, tisdag onsdag, torsdag, fredag, lördag ja, jag är lycklig hela långa veckan ut. 

Tack för mig.

På fullaste allvar, hur rolig får en serie vara? Nu syftar jag inte på detta klippet, det är faktiskt en av de tråkigare...om ni inte har sett denna serien så kolla på den. Den heter workaholics och jag är kär i Blake. Punkt. Godnatt

Workaholics<3 Troligtvis den bästa serien jag har sett. Någonsin.

Hon har bara gått i förväg

I förrgår, den 17/11 somnade Anna-Charlotta in. Det är Fredrics, David och Nicolais mamma. David och Nicolai är mina yngre syskon som är 15 och 13 år. Anna-Charlotta var en del av vårt liv från att jag var kanske 7 upp till 15? Det är lång tid. Jag kommer inte förfina någonting, för verkligheten såg ut såhär: varannan helg var vi hos pappa, (inte ens varannan helg för mig) och när vi var hos pappa och anna-charlotta så var det hon som hämtade och lämnade oss, det var hon som tog hand om oss, det var hon som lagade mat med oss, det var hon som tröstade oss när vi var ledsna, det var hon som  höll om oss. Så är det. Men det är en annan historia, det jag vill ha sagt är att jag har så många fina minnen med Anna-Charlotta. Alla gånger som vi t ex var ute i skogen och plockade svamp. Alla gånger som hon hittade på saker med oss, tog hand om oss. Jag kommer ihåg hennes leende, hennes skratt, hennes fina hår som jag och Johanna alltid ville kamma och fläta. Hennes spännande berättelser. Hennes famn. Jag kommer så väl ihåg bonus storebrorn som hon gav oss. Fredric.

Allra första gången som vi träffade Fredric så var vi i björketorp. Jag tror att både jag och Johanna blev lite småförälskade hehe. Den natten så sov vi 3 på ovanvåningen. Våra sängar stod på rad under ett fönster, Fredric sov i den mittersta sängen som stod rakt under fönstret. Pappa hade (som han alltid gjorde) berättat en historia innan vi skulle somna. Efteråt låg vi och pratade när fönstret helt plötsligt öppnas och pappa sticker in huvudet och bara skriker haha. Vi blev så jävla rädda. Det är mitt allra första minne av honom. Jag kommer ihåg när vi bestämde oss för att tälta och sova en natt på myrön som låg i värsjö. Vi tog en båt (hur kunde pappa och anna-charlotta tillåta oss detta?? haha) där vi la all vår packning och det som skulle kunna behövas. Och så började vi gå. Värsjön är en rätt långgrund sjö så vi var väldigt säkra på att vi skulle kunna gå hela vägen över och bottna. ... Vi puttade och drog båten med oss, varför vi inte satt i den vet jag faktiskt inte? och halvvägs över hade jag redan börjat drunka lite grann. På med flytvästar. Vi kom över på andra sidan. 500 meter senare (jag har ingen aning om hur långt det är ut till ön men jag kan tänka mig att det är ngt sånt). Det var just då bland dom mest spännande sakerna som jag har varit med om. Jag kommer ihåg när jag och fredric skrapade väck det gråa "krutet" från tomtebloss och la i en hög som vi sen tände på i förhoppnig om en stor explosion. Det hände i princip ingenting. Jag har många fina minnen.

Sen kom David. Oj, vad spännande det var med en liten bebis. Jag och Johanna höll, rapade och gullade. När han blev äldre och äldre så gjorde vi alltmer saker med honom. Vi bytade hans blöja, vi gav honom välling i vår famn medans vi tittade på barnprogram. Vi matade. Vi dansade, skrattade och vi grät. Jag har alltid tyckt att David är en lugn och trygg människa. Det är som om du har haft dina principer och hållt dig till dom, från en ung ålder. För varje gång som vi kom dit hade David blivit lite större. Och större. Och större.. När jag ser David idag så blir jag alltid lika chockad. Han är vuxen. Snart längre än mig. Men allt jag kan se är den lille pojken. Som hoppade studsgunga så mycket så jag trodde att han för alltid skulle ta sig fram på det viset. Till utseendet är han en kopia av vår pappa. Så väldigt lik. David är stark, känslosam och ödmjuk. Fina egenskaper på en fin människa. Jag vill aldrig att han ska må dåligt på något sätt. Men nu har detta hänt. David, din mamma älskar dig jättemycket. Hon vill inget annat än att ni ska ha det bra. Även om hon inte är med i fysisk form längre så är hon här och kommer alltid att vara. Tänk på allt ni har gått igenom. Minns henne och era minnen ni har, både dom positiva och negativa. Känn efter vilka känslor som kommer och acceptera dom och förstå att era känslor är okej och det är bra för er att känna dom. Ta en dag i taget och ta stöd från oss som finns omkring er. För vi finns här alla för er.

Nicolai. Redan när du föddes så var du som en liten fågelunge. Ömtålig, skör och bland det sötaste jag har sett. Även dig tog vi hand om, vårdade och älskade. Du hade alltid nära till skratt när du var liten och du sken upp så fort man mötte din blick. Jag kommer ihåg när du kan ha varit två år och ni var och hälsade på hos oss i hässleholm och du sprang runt i soffan, studsade och skrattade högt och i nästa stund var du försvunnen och var på Johannas rum och inspekterade gitarren. Du var också väldigt försiktig. Blyg inför nya möten med nya människor, tog din tid innan du litade på någon. Du är väldigt lik mig där. Till skillnad från David som är lik pappa så är du så kolossalt lik din mamma. Och din storebror Fredric. Och vet du vad? du är lik mig. I profil är vi väldigt lika och har alltd varit. Men fast att du och jag är lika så ser jag ingenting av pappa i dig. Jag blir lika chockad av att se dig idag som att se David. Att ni har blivit så stora. Jag säger likadant till dig. Att din mamma älskar dig jättemycket, att hon vill att ni ska ha det bra. Hon finns med dig i allt du kommer att ta dig för och hon kommer att stå bakom dig i vilka beslut som du än kommer att ta i livet. När saknaden blir som störst så minns henne. Och minns sakerna som ni har gjort. Och kom ihåg att hon finns med er. Som jag skrev innan, minns henne och era minnen ni har, både dom positiva och negativa. Känn efter vilka känslor som kommer och acceptera dom och förstå att era känslor är okej och det är bra för er att känna dom. Ta en dag i taget och ta stöd från oss som finns omkring er. För vi finns här alla för er.

För min egen del: tack, Anna-Charlotta för alla fina minnen med dig. Jag kommer att tänka på dig och minnas tillbaka saker som vi har gjort. Jag tror och hoppas att du har det bra nu och att du har funnit någon form av frid. Sov så gott. Tills vi ses igen.

Magnus Uggla

Magnus Uggla. Det är hans dag i Så mycket bättre idag. Jag har längtat efter detta. För Magnus Uggla var nog inkörsporten för mig till all annan musik som jag sen började älska. När jag var 9-10 år så hörde jag Magnus för första gången. Och var fast. Nu menar jag inte jag mår illa och alla dom senare låtarna utan nu menar jag Magnus under 70-80 talet. Bobbo Viking, Varning på stan, Han kysste mig, Hallå. Skivorna Bobbo Viking och Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? är genialiska. Jag älskar fortfarande dom skivorna, och hans andra skivor under den eran. Jag och en barndomsvän som jag då hade, Mimmi, tävlade när vi var 11 respektive 9 år vem som hade flest Magnus Uggla skivor. Hon vann. 13-9. Idag har jag kvar alla skivorna plus 4 LP:s med honom. Jag och Mimmi var beroende av honom. Vi tävlade om vem som älskade han mest. Vem av oss som skulle gifta sig med honom (åldersskillnaden på 30 år gjorde oss tydligen ingenting). Vi pratade om Magnus alltid och andades Magnus. Lyssnade på hans skivor så öronen blödde. Och så en dag hände det magiska. Vi skulle få se honom live i Malmö. Han skulle ge en konsert. Detta måste ha varit 97-99 någonting. Vi var i extas och den konserten kommer jag fortfarande ihåg.
Tack Uggla för dina låtar och för att jag har fina barndomsminnen.

Dooh!

"Vi vill bara påminna dig om din tid hos tandläkaren den 16/11 kl 08.10. Detta sms:et går inte att svara på. MVH Folktandvården."

....

Tack Jonas för den infon haha. Det är den 15/11 idag kl 19.40 när jag fick den här informationen. Men jag förlåter dig.

(post som skickades hem till Jonas efter att jag har flyttat men adressändringen inte hunnit träda i kraft, och som han inte har gett mig)

Känner en töntig tomhet av att inte längre ha en ny twilight film att längta efter.
Om den var bra? Ja. Mycket. Fast hade jag gjort filmerna (skrivit böckerna) så hade jag ändrat lite. Efter alla filmer som bygger upp en storslagen exit, något som är förväntansfull och man har så höga förväntningar på, blev vissa saker lite av en antiklimax. När man gick från biosalongen var det med en känsla av upprymdhet men även lite "jaha, var det allt?" men filmen var ändå så jävla bra. Låter det vettigt? Nej.
Förresten är jag kär i Edward Cullen. Är det ett skämt när man är så vacker?

Är på Mumford and Sons humör ikväll. Awake my soul och White blank page.

Tackar min fina Paulina för en fin dag. Du är en stjärna.

Awake my soul

Idag såg jag verkligheten. Den började först som ett svagt mullrande, en varning på att ett åskoväder var påväg. Tills den tillslut slog ner på mig som en blixt från en himmel som skrek åt mig. Ovädret var i full gång. När jag körde iväg från platsen som väcker så mycket känslor, försökte jag göra det så fort det bara gick. Jag vände mig inte om. Jag tittade inte i backspegeln på det liv som vi hade byggt upp. Och som jag lämnade. Ville inte se det som var så ångestframkallat. Verkligheten fick då in en klockren käftsmäll. Slog mig om och om igen samtidigt som den log hånfullt. Njöt av det som den gjorde mot mig. Verkligheten är mitt eget sinne. Den är min ångest som jag för en stund kände idag. Den bröt ner mig. Tills jag till slut tog några djupa andetag och knäade den. Det hårdaste som jag kunde. För jag har gjort mitt val. Och det valet är jag nöjd med. Jag har gjort rätt. Jag vet det och jag mår bra med det valet. Men ibland, i dom stunderna när jag blir som svagast (idag var det för jag hade lämnat mitt liv på dagis och träffar han inte försen torsdag morgon) träder verkligheten och ångesten in. Den kommer ikapp mig. Jag tillåter den att få sitt lilla utrymme. Jag tillåter den att slå mig så pass mycket som jag tycker att jag förtjänar. Jag står still och tar emot. Tills jag känner att det räcker, tills jag igen får tillbaka lite kraft och vett nog att veta att jag inte bär skulden. Det är då dom djupa andetagen kommer, det är då jag ger igen.
Jag har återhämtat mig nu. Jag mår bättre nu. Jag är lycklig. Jag lovar er att jag är det. Så fort tillvaron har satt sig tillrätta så kommer jag njuta. Leva livet. Jag och min son. Han som får mig att ta en dag i taget, han som får mig att andas.

Idag var en känslosam dag. Lyckan över att se Leon leka med min brors bonusbarn, spänningen i hans ögon med en ny ung människa som han ska lära känna och busa med, att han litar så fullständigt på en människa efter bara 10 minuter som bara ett barn kan göra. För dom har inga fördomar. Leon gör mig stolt gång på gång. Utan att han vet om det själv.

Det var känslosamt för jag trivs så bra i min brors och hans familj sällskap, så jag vill inte att dom ska åka hem. Det känns som om dom hör hemma här. Hos oss. Jag tycker så mycket om Catharina, Emma och Astrid. Fast att jag vet om att dom har det bra där uppe i Vaxholm, så säger jag till mig själv, tyst så att ingen hör, att jag önskar att dom någon dag kommer flytta hit. Så vår familj känns komplett. Så mamma får ha sin äldsta son hos sig. Så att jag, Johanna och Daniel får ha vår storebror hos oss. Så att Leon får ha sin Morbro hos sig. Så jag får lära känna dom här underbara töserna på djupet. Av egoistiska skäl går jag och önskar mig detta. I smyg.

Det var känslosamt idag för när vi alla var hos mamma så ringer det på dörren. Och där står min moster, med en 3 månaders gammal bebis. Den här pojken visste jag inte om att han fanns för 3 veckor sen. Ingen annan heller. Han har ett av världens vackraste namn, Benjamin, och han är min mosters barnbarn. Och det första han ger mig är världens leende. Denna historien är lång och jag kommer inte skriva den här. Men idag träffade vi en bebis som vi aldrig har vetat om. Som är vårt kött och blod. Som är en Dahlén. Jag avgudar honom redan. Och jag har aldrig sett min moster Susanne så stolt. Det finns ingen som jag unnar detta så mycket som henne. Välkommen, Benjamin, till familjen. Jag hoppas att vi kommer få ta del av dig så mycket det bara går.

Den här dagen var känslosam för innan Leon somnade så låg vi bredvid varandra, tittade på varandra, och så tog han sina två små händer om mitt ansikte och förde mitt huvud ner över sitt ansikte och pussade mig mitt på munnen. En lång puss samtidigt som han säger "mmmmm...mamma". Vid sådana tillfällen finns inget annat. Alla ljud stängs ute, allt upphör att existera. Ingenting har någon betydelse. Förutom han och jag.

MMM

Idag fikade jag med min mormor som kom till jobbet (mormor och min brukare känner varandra). Hon är fin min mormor. Rolig som få med en humor som är lite rå. Det där rimmet var inte meningen. Jag lovar.
Här är en äldre bild på min mormor när hon var yngre. Jag älskar det här fotot. Jag älskar mormor.

En annan bild på mormor och mamma

 Mamma

Mamma och Morfar<3

Motsägelsefull

Man tänker en sak och agerar ut en annan. Tänker att "såhär, såhär ska jag nu leva och ha mitt liv", medans en tanke ligger där bakom. Gror och ruvar. Väntandes som ett rovdjur som väntar på sitt byte som snart komma skall. Det är en vacker tanke. En fin tanke. Men tankar som jag egentligen inte vill tänka än. Är det egentligen en riktig tanke? En vettig tanke? Nej, antagligen inte. En tanke som aldrig kommer bli verklighet för jag är en sånhär människa. Jag får en tanke som blir större och större, och jag blir mer och mer excalterad, samtidigt som en annan tanke försöker skrika ikapp "det här är vansinne, sluta upp med att leva med huvudet bland molnen. Kom ner från dina höga hästar." Men jag är hopplös. Jag lever ibland för mycket i min fantasivärld, men jag är en människa som vill njuta av livet och göra det som faller mig in i just den stunden. Om det går som jag inte har tänkt mig så blir jag aldrig sur. Jag blir ledsen och besviken och det känns som om livet själv har svikit mig. Sån är jag. Känslosam, temperamentsfull (för temperamentsfull oftast) och naiv. Jo, jag är fan hopplös. Man tänker en sak och agerar ut en annan.

Igår var jag, mamma och moster och tittade på handbollslandslaget när dom mötte Ukraina i Lund. Det var em-kval och dom vann. Det är riktigt roligt att titta på handbollslandslaget, detta var andra gången och jag hoppas att det blir många gånger till.

Antihistamin tabletterna fortsätter att vara bra, jag har inte haft någon klåda alls de senaste 4 dagarna då jag har tagit tabletterna. När jag har tagit dom i 3 veckor så ska jag ringa till vänhem och kolla vad som händer sen. Att dessa tabletterna har hjälpt måste ju bero på att jag har en allergi eller är känslig mot värme/kyla eller vad det nu var. Och jag vill gärna fastställa vad det är som gör att jag får såna här klåda. Jag tror att det är att jag är känslig mot värme och att det har utlösts av stress, som så många sjukdomar gör. Men det är konstigt att jag ALDRIG tidigare har haft dessa besvären, bara de senaste 8 månadera. jajajaaaa...det löser sig.

Jag påbörjade att bygga ihop tv-bänken igår. Varför ska det vara så svårt att bygga ihop en tv-bänk? Eller är det bara jag som helt enkelt inte fattar? Den är nästan färdig. Och den blir skitsnygg. Soffbordet som skulle komma i vitt, kom i svart. Det knäckte mig lite. För här bor vi, i en lgh med en soffan och mammas matbord och tv-bänk, knappt något i köket som att använda till matlagning, och när jag då får hem mina möbler och det inte har blivit rätt....då vill man gärna kasta ut soffbordet från balkongen. Även detta kommer lösa sig, även om jag inte kan säga att jag trivs här just nu. När Leon är hemma hos mig, då trivs jag. Och när människor säger att det kvittar var och hur vi bor bara jag är med dom jag älskar, det stämmer verkligen. Leon är mitt hem. Och sålänge jag är med honom så är jag hemma. Punkt slut. Med eller utan möbler.

Slutligen måste jag påpeka villket jävla skitprogram x-factor är.

Titta på detta och stanna upp